Tentaperiod

Jag har inte tagit mig tid att blogga på sistone, ty det vankas tentatider här i öst. Japanska skolor har två terminer, vårterminen från april till augusti och höstterminen från oktober till februari. Några kurser tar dock slut redan i slutet av januari, inklusive (för mig) två kurser idag.

Den ena kursen - japansk kultur - har inte varit någon direkt plugg-kurs, men den har haft lite läs- och inlämningsuppgifter under kursens gång, utöver studiebesök och föreläsningar och diskussioner om olika kulturella fenomen. En kort muntlig och skriftlig redovisning av valfritt relaterat ämne fungerade som avslutning på kursen. Ironiskt nog har kursen därmed varit en av de mer västerländska i både genomförande och examination.

Den andra kursen är analytisk kemi, som har bestått av en föreläsningsserie om diverse olika metoder och processer för att analysera den kemiska strukturen hos olika ämnen. Kursdeltagarna har bestått av två svenskar (Micke och jag) samt en kines, varav endast kinesen har kemi som huvudämne. Han är också den som bäst anammat den japanska vanan att sova under föreläsningar, något som märks rätt tydligt när man bara är tre studenter i salen. Vi andra har väl inte heller varit några exemplariska studenter, och det har inte funnits någon kurslitteratur, så vi var lite undrande inför hur tentan skulle gå. För att förvirra situationen ytterligare hade ingenting nämnts om detta under kursens gång, och inget schema fanns att relatera till. När läraren så, på sista föreläsningen, delade ut ett misstänkt papper - med namnrad överst och sedan en uppsättning svårbegripliga frågor - såg det lite illa ut. Micke undrade stilla "är vi körda nu?".

Det hela slutade dock lyckligt, läraren hade inte alls tänkt sig att vi skulle svara på några frågor utan han gick istället igenom frågorna och svaren på tavlan. Nästan som om det var viktigt att sista kurstillfället hade ett tentainslag, men att det inte spelade så stor roll vem som svarade på frågorna. När han var klar berättade han att vi alla var godkända på kursen. Jag antar att vi stirrade frågande på honom, för han fortsatte med att lite tvekande förklara att han tänkte ge oss slutbetyg kring 90-95%. Exakt hur han kom fram till siffran vet jag inte, men jag antar att 100% skulle krävt lite att vi satsat ännu lite hårdare på att prestera ingenting, eller kanske lagt mer energi på att somna under föreläsningarna...

Språktest på japanskt vis

Man kan som utlänning undra ibland hur det kan komma sig att den genomsnittlige japanens förmåga att prata engelska är så låg, med tanke på att alla japaner läser rätt många år engelska i skolan (även om dom börjar senare än svenska och många andra europeiska barn). En förklaring man kan höra ibland är att den japanska undervisningen är väldigt fokuserad på "enkelt testbara" och ytliga kunskaper, istället för förmåga att uttrycka sig och förstå andra. Det är inte den enda anledningen, men säkerligen inte obetydligt.

Därför kanske det inte är någon överraskning att läxförhören i japanskan också uppmanar till ytlig inlärning. Bilderna nedan visar en del av en veckas gloslista, samt en del av testet där 10 ord av ca 30-50 är utsuddade, och man ska välja rätt ord (ur en lista) att stoppa in i rätt "lucka". Man behöver alltså inte egentligen lära sig stava, och man har ofta onödigt stor hjälp av sammanhanget (mönstret hos de fyra sista orden nedan, där det alltså finns fyra prefix kombinerade med två ändelser, ger t.ex. två gratispoäng).


En del av gloslistan


Motsvarande del av glosförhöret

Den andra halvan av läxförhören handlar om grammatik och är klart märkligare. Kurslitteraturen har varje vecka 5-8 fråga/svar-par som exemplifierar veckans grammatiska regler, och fem av dessa återanvänds till läxförhörsfrågor. Även här bygger proven på att man ska fylla i luckor, och det blir nästan lika ofta fel som rätt (frågorna alltså). Nedan finns ett tre femtedelar av ett slumpmässigt prov och motsvarande sida i läroboken.


Exempelmeningar från läroboken


Läxförhör på meningarna

I mening 4 (fråga 3) upprepas t.ex. i princip hela den utsuddade biten i både frågan och svaret, och det enda man behöver göra är att haka på ett tecken för att markera att det är en fråga. Det är ju lite konstigt i sig, men det riktigt konstiga är att den nya grammatiska regeln handlar om att sammanfoga satser och återfinns bara i svaret, inte frågan!

I mening 5 (fråga 4) frågas "hur mår du" (eller "hur är din hälsa") och svaret börjar jakande, men det är inte uppenbart från frågan att det fortsätter "jag har blivit bättre". Jag hade till äventyrs inte memorerat meningarna utan hittade istället på något som kändes lämpligt och skrev "jag mår bra". Det fick jag visserligen poäng för, men det hade ju inget med lektionen i fråga att göra ("bli"-satser i det här fallet).

Sista exemplet är en "vettig" fråga (7 resp 5), som jag dock tyvärr gjorde fel på. Man ska skriva något till barnet Teresa, och svaret är "jag vill bli doktor". Frågan är förstås "vad vill du bli?", men att man i det här fallet inte ska ha objektsmarkör på "vad" hade gått mig förbi.

Sammanfattningsvis ska man kanske inte säga att allt är förlorat, men det är uppenbart att läxförhören kontrollerar att man gjort läxan snarare än att man lärt sig något på kuppen. Och säga vad man vill om "mönsterlösningar" inom tekniska kurser i Sverige, men man måste åtminstone stoppa in nya siffror i formlerna...

Utbildning

Teknisk utbildning i Japan skiljer sig en hel del från den vi har i Sverige, främst genom att alla senare-årsstudenter är knutna till något av skolans "labb", som blir studenternas "andra hem" på universitet.

Som utbytesstudent hamnar jag lite på sniskan i systemet, så jag tänkte börja med en liten överblick över min studiesituation. På förmiddagarna har jag föreläsningar, främst tillsammans med andra utbytesstudenter. Eftersom många japanska studenter har så svårt för engelska har man inrättat speciella kurser för utbytesstudenter, som ges på engelska av japanska föreläsare. Under höst-/vinterterminen läser jag tre nybörjarkurser om Japan (japanska, japansk kultur, respektive japanskt näringsliv och ekonomi) samt tre tekniska bio- och kemikurser.

Japanskan är den kurs som tar mest tid - förutom att det är många ord att lära in har japanskan en grammatik som är förvirrande för den som är van vid indoeuropeiska språk, plus att det är aningen besvärligt med tusentals istället för 29 tecken... Klasserna är aktiva (dvs mycket konversationsövningar osv) och vi har glos- och grammatikförhör i början av varje lektion, så det lämnas inget större utrymme för att komma "ur fas".

De andra kurserna är slappare, en föreläsning i veckan och ingen egentlig kurslitteratur (mer än material man får på lektionerna). Det vanliga är 90 minuter oavbruten föreläsning, vilket en av föreläsarna kommenterade var en minskning från de 120 minuter som gällde när han pluggade. (Japanskan har dock dubbelpass, dvs 180 minuter, med en rast i mitten, två gånger i veckan.) Det verkar inte finnas något enhetligt bedömningssystem, närvaro vägs ihop med den tenta eller inlämningsuppgift som fungerar som examination. Första tentaperioden börjar om ett par veckor, så det lär väl visa sig vilken nivå kunskapskraven ligger på.


Efter lunch går jag till mitt "labb", som i någon mån motsvarar en mini-avdelning inom "Engineering Chemistry Department" (huserat i skolans kanske fulaste byggnad, ovan). Labbet består av en professor (Yonemoto, som fått ge namn till labbet), en "assistant professor", en "research assistant" och ca 15 studenter från både bachelor- och master-nivå.


Yonemoto, iförd yukata, håller nyårstal i slutet av december.

Arbetet på labbet fungerar i någon mån som ett kontinuerligt exjobbande, där studenter sjäva (eller i undantagsfall i små grupper) bedriver någon form av forskning eller problemlösning. Yonemoto har med svenska mått mätt väldigt fria tyglar i hur labbets arbete sköts: han fungerar både handledare och betygsättare för studenterna, han bestämmer hur mycket studenterna ska vara på labbet (och drog till exempel in jul/nyårslovet för vissa studenter), han har sista ordet i frågan om vilken riktning studenterna ska dra sin forskning, och så vidare.


Tre labbkompisar, iförda labbrockar, som har åkt på att tvätta fönster under storstädning på labbet.

En av masterstudenterna (Murakami) är min handledare, och han forskar på oxidation av beta-karoten tillsammans med vitaminerna E och C. Min uppgift en månad framöver är att matematiskt formulera fyra möjliga modeller för hur de olika ämnena interagerar med varandra, och utvärdera vilken modell och vilka reaktionskonstanter som ger bäst överensstämmelse med experimentella data. På det stora hela är det en uppgift som passar en matematiker på ett kemilabb, och framförallt ett område där jag, jämfört med kemisterna, har mycket större förutsättningar att matematiskt utvärdera modellerna.

Det finns förstås mycket mer att säga om skolan, men det här får räcka som översikt.

Hälsningar

Ett roligt fenomen man stöter på i Japan är att vissa människor gärna tar spontan kontakt med utlänningar dom träffar.

Häromdagen besökte jag till exempel Aoba-borgen, och när jag var på väg in träffade jag ett medelålders par som var på väg ut, där mannen började prata med mig. Hade vi varit på väg åt samma håll kanske vi skulle slagit följe en bit, men nu stannade vi bara upp några minuter och pratade om att vintern var ovanligt mild, dom tipsade om vilken av utställningarna som var bäst, jag berättade lite om hur det var att vara utbytesstudent i Sendai, osv. Det finns ju tacksamt nog en uppsättning naturliga ämnen att prata om, och samtalen brukar inte vara längre än att dom räcker.

Ett annat exempel: Under hösten stod jag och väntade vid ett övergångsställe på väg hem till kaikan, då en japansk student (Takeda) började prata med mig. Han var ute och joggade så jag cyklade bredvid honom ett tag och vi pratade lite om vad vi pluggade, om språk osv. Jag och Takeda har passat på att luncha efteråt, men de flesta "spontana" möten med japaner inte leder till något mer än ett kort samtal.

Det händer dock inte oftare än att man blir lite överraskad varje gång - som svensk förväntar man sig närmast att det ska ha skett en olycka innan någon börjar prata med en, eller möjligen att någon förvirrad turist som behöver hjälp att hitta någonstans. Och i sådana fall alltid att personen ska vara klädsamt skamlig över att inte klara sig själv och börja med ett "ursäkta att jag stör", inte ett leende och lämplig hälsningsfras.

Det hela är alltid trevligt och ibland förvirrat då vissa japaner t.ex. inte är så bra på engelska som dom tror, jag undrar ibland efteråt om det var någonting personen ville säga eller fråga, eller om hon bara tyckte det var trevligt att säga hej och prata om vädret och öva lite på sin engelska. (Men för en japan kanske det skulle vara lika konstigt som att undra "Sa han verkligen god morgon? Varför önskar han mig god morgon idag? Vad har min morgon med honom att göra?")

Något som däremot är helt hysteriskt är att vissa västerlänningar i Japan nickar (för att hälsa) när dom ser någon annan västerlänning. I och med att jag träffar så många andra utbytesstudenter är utlänningar i Japan för mig inget jätteovanligt, men jag antar att för många turister i Sendai är det inte en särskilt vanlig syn, och händelsen måste markeras på något sätt. Till skillnad från japanerna (som går fram och hälsar på riktigt) är utlänningarna dock alltid försynta, vill knappt att det ska synas att dom hälsar, och säger förstås absolut ingenting. Kanske drar dom en lättnadens suck efter att ha känt sig uttittade och "udda", och skiner upp lite av att träffa någon som inte ser västerlänningar som "främmande" (även om utlänningar här säkert är ännu värre än japaner på att stirra på utlänningar...).

Kaikan

Många utbytesstudenter vid Tohoku University, inklusive jag själv, bor på Tohoku daigaku kokusai kouryuu kaikan (Tohoku University International House). Givetvis orkar ingen säga något så långt, så huset heter kort och gott "kaikan" i folkmun.

Kaikan har för närvarande ca 160 korridorsrum på 18 kvadrat (främst för studenter) och 90 större lägenheter (främst för gästforskare med familjer, mm). Bilderna ovan kontrasterar universitetets reklambilder med den faktiska åsyn som vi möttes av på utsidan (vid inflyttning), och inflyttat på insidan. Fläckarna på väggen är väl inte jättefräsha, men soptippen utanför har i alla fall städats bort - den var resultatet av att förra årets studenter slängde ett års hopsamlat skräp när dom flyttade härifrån. Det byggs dock nya hus dit vi ska flytta under våren, där rummen är ännu mindre - bara 10 kvadrat - men åtminstone verkar ha air conditioning. Sendais sommar lär inte vara lika svettig som sommaren i södra Japan, men vi befinner oss ändå på samma breddgrad som Aten.

Jag bor hursomhelst i ett av korridorrummen, men de fungerar inte riktigt som svenska korridorer. Det enda gemensamma utrymme som finns tillgängligt (utöver toalett/dusch, och själva korridoren) är ett litet kalt rum med ett par små soffor, där man varken får äta eller dricka. (Och jodå, det finns en vakt som patrullerar och ser till att man åtminstone inte alltför friskt bryter mot reglerna.) Korridorskänslan uteblir därför till stor del - det är inget speciellt att bo på samma korridor som någon annan. Man träffas ju förstås folk här ändå, att nästan alla dök upp samtidigt och ingen hade några kompisar här när terminen började gjorde det förstås enkelt att hitta nya kompisar. I de nya husen ska vi dela både badrum och kök, plus att det är färre rum per korridor, så det kanske blir mer korridorskänsla där.

Rummen har förutom säng, hyllor och skrivbord en liten köksvrå med kylskåp, diskbänk och två gasplattor. Där försöker jag laga mat, men det får bli ämne för ett senare inlägg. Hyllor och skåp erbjuder sanslöst mycket förvaringsutrymme, men jag antar att man kommer hinna fylla upp det med prylar innan det är dags att flytta härifrån. De flesta verkar ha standardmöblerna, men några har släpat hem soffor och annat. Badrum och dushar är gemensamma för 12 personer, och verkar städas lite sporadiskt av städpersonal.

Det är rätt lyhört i huset, man hör rätt väl när någon pratar i korridoren, och när dörrar öppnas och stängs. Jag har dock vant mig vid ljuden, och på senare (kallare) tid har elementets brummande stört ut det mesta. Tacksamt nog hörs ingen trafik alls. Eftersom jag har en byggarbetsplats utanför fönstret blir det förstås en del buller därifrån, men dom verkar tacksamt nog inte börja väsnas jättetidigt. Istället jobbar dom dock på lördagar och helgdagar, vilket förstås har negativ inverkan på möjligheterna att ta sovmorgon.

Kaikan ligger inte jättecentralt, men 10-15 minuters rask cykelfärd till skolan och 20-25 till stan är inte farligt med tanke på att Sendai ändå är en miljonstad. Amerikanerna (som förmodligen är vana att boendet är i anslutning till campus) brukar dock klaga ibland, men det är säkert nyttigt för dom att få cykla lite... =)

Att döma av japansk byggnadskonst betraktas värmeisolering med skepsis*. Trots frost och snö inte alls är ovanliga under vintern i Sendai har rummen englasfönster, med skjutfönster utan särskild tanke på fogarnast täthet. Under stora delar av dygnet är mina fönster i princip täckta av kondensvatten, eftersom glasen kyls ner så effektivt utifrån.

Vilket osökt för oss in på uppvärmning, något som inte heller är särskilt stort i Japan. Det finns ingen centralvärme, utan varje rum har sitt eget gaseldade element. På kaikan är det stationärt, men vissa modeller jag sett hemma hos folk går att flytta runt så man bara värmer just där man själv befinner sig. Detta är givetvis viktigt eftersom värmen så fort läcker ut genom väggar och fönster. Det är också vanligt att man i Japan inte håller husen varma under natten (även om man tacksamt nog får den möjligheten på kaikan), så morgonlektioner efter kalla nätter genomförs t.ex. med fördel iklädd ytterkläder. Vissa japanska element har en gå-i-säng-timer så man kan ha det varmt när man somnar, och svinkallt när man vaknar. Jag är för bekväm av mig för att göra det, men det sparar onekligen på uppvärmningen. (Chocken av en kall lägenhet, och framförallt ett kallt badrum, är tydligen ett relativt vanligt sätt för japaner med svaga hjärtan att stryka med.)

Det kanske låter som jag klagar, men det är inte riktigt sant. Jag är mest förundrad över varför japanerna utsätter sig själva för detta, jag har inte själv några svårigheter med att hålla rummet varmt. Det verkar främst handla om tradition och ekonomi, något som säkert blir värre av att japanskt boende brukar vara dyrt redan innan uppvärmning. Kaikan är dock ett undantag, och i december blev uppvärmningen (400-500 kr) dyrare än hyran (340 kr), kanske främst eftersom hyran är så billig. Japan är dock ett rikt land, men man har väl andra prioriteter här...

(* Jag skriver om mitt rum och kaikan, men inget av detta är något konstigt i Japan. Husen är byggda på åttio- och nittiotalen, så det har inte att göra med att husen skulle vara särskilt gamla.)

Allt måste beskrivas

Eftersom det uppenbarligen bara är ett halvår kvar tills det går utför för fenomenet bloggning tänkte jag att det var hög tid att börja blogga.

En annan motivation är att jag varit dålig på att höra av mig till "det gamla landet". Då jag åtminstone gärna vill tro att nära och kära undrar hur mitt liv som utbytesstudent i Japan ter sig, så tänkte jag nog börja med att de kommande veckorna skriva något om det. Vad som händer sedan får framtiden utvisa (den som till äventyrs försöker lära av historien kommer förstås gissa att bloggen läggs ner, se länken ovan).

Namnet till bloggen har jag stulit från Torgny Lindgren, som i "Dorés Bibel" skriver:

Jag känner ofta en stor oro för Manfred och hans nyckfylla existens. Han lever som om tiden ständigt vore alltför knapp, världen alltför liten och hans egen tillvaro alltför begränsad. Och allt måste beskrivas, även det mest obeskrivliga.

Manfred i boken skrev tidningsnotiser, men skulle kanske bloggat istället om tillfället hade funnits. Observationerna kring hans liv och skrivande har dock fastnat i mitt minne, inte minst som ett avstamp till en mängd tankar som jag ännu inte nystat klart i - både om mig själv och om min samtid. Jag hoppas kunna återkomma till ämnet - om inte annat kommer jag påminnas om det varje gång jag skriver något här. Men det måste bli något jag ger mig i kast med efter att enklare saker avklarats.