onsdag 28 februari 2007

Nikko

Det blir förstås lite långtråkigt att bara vara i Sendai, så 3-4 februari reste jag och två andra svenskar till Nikko (uttalas ungefär nickåå), främst känt för sitt magnifika tempelområde. Jag besökte Nikko under 2005, men då under en helt vanlig dag. 3 februari är däremot en speciell dag, nämligen "Setsubun", den japanska månkalenderns nyårsafton. (Nuförtiden används den gregorianska kalendern i Japan, men Setsubun-traditionen är över 1000 år gammal och använder den äldre kalendern.)


Utanför den största tempelbyggnaden stod folk uppradade med kamerorna i högsta hugg, för att föreviga processionen på väg in i templet för att utföra ceremonierna. Dessa två munkar gick först och spelade conch.

Eftersom det nya året börjar med vår så är alltså Setsubun officiellt sett den sista vinterdagen, vilket kan tyckas lite märkligt med tanke på att februari är den kallaste månaden. Hursomhelst, enligt traditionen är nyårsafton ett bra tillfälle att skrämma bort demoner och djävlar, och praktiskt nog behöver man inte mer avancerade vapen än bönor, som man bara behöver kasta upp i luften eller ut genom en dörr lite halvt planlöst. Varför göra det svårt för sig?


Eftersom vi stod utanför templet (i solskenet) och tittade in (i skuggorna) var det närmast omöjligt att få någon bra bild. Mannen till vänster spelade trumma och de tre munkarna i mitten tände ljus och en stor eld, samt sjöng och läste texter.


När munkarna var klara med sina ceremonier fick en skara inbjudna skådespelare från en känd japansk tv-serie äran att kasta bönor.



Kändisarna kastade ut små paket med bönor, pappersnäsdukar, små figurer, godis, mm. Eftersom vi inte alls var förberedda på vad som skulle hända var vi långt från prylregnets centrum, men det fanns minst sagt tillräckligt med japaner som trängdes och täckte upp vår frånvaro. Vissa hade med sig påsar för att maximera fångsten.


Nikko är otroligt storslaget, med oräkneliga skulpturer och utsmyckningar, och sanslösa mängder guld, guld, guld. Många tempel finns samlade på ett område, men det pampigaste är Tosho-gu som byggdes som mausoleum för Tokugawa Ieyasu. Tokugawa tog makten över Japan 1603 (den japanska titeln shogun brukar inte översättas, förmodligen därför att militärdiktator inte har riktigt samma mystiska, exotiska klang) och vars familj behöll den i över 250 år. På eftermiddagen hittade vi ett annat "prylregn" och fick chansen att slåss om små värdelösa souvenirer.


Tre världskända apor, även om inte många vet att dom (förmodligen) kommer från Nikko.



Exempel på de guldbeprydda skulpturer som till synes täcker nästan varje yta som går att utsmycka.


På kvällen åt vi okonomiyaki, som närmast kan liknas vid en japansk omelett. Ibland tillagas dom i köket, men på den här restaurangen fick man beställa in små skålar med ingredienser, röra ihop med äggsmeten och sedan steka själv. Mycket gott, fast det är ibland svårt att äta med pinnar, eftersom man inte utan vidare får tag på några "tugg-stora" bitar.


Claes med en precis påbörjad och en snart klar okonomiyaki.


På söndagen tog vi bussen upp i bergen, till Nikkos nationalpark. En serpentinväg som var för smal för att vara dubbelriktad tog oss upp till ett vindpinat vinterlandskap. Mitt i nationalparken ligger sjön Chuzenji instängd mellan bergen, och trots att man är uppe på 1300 meters höjd så känns det alltid som om man befinner sig långt nere, vid foten av "de riktiga" bergen. Och när man tittar upp på det nästan perfekt konformade Nantai (ca 2500 möh) så förstår man att det är skillnad på berg och berg.


Utsikt över Chuzenji, som enligt termometern borde börjat frysa för länge sedan, men som räddades av att vatten inte kan frysa om det blåser tillräckligt. Tyvärr gäller ju det omvända för människor, framförallt om man är dum nog att ta av sig handskarna och fotografera...


Man kan nästan bli hypnotiserad av Nantai, fast tyvärr kan nog inte en bild fånga hur enormt berget är.

Vid sjöns utlopp finns ett nästan 100 meter högt vattenfall, Kegonfallen. På vägen dit såg vi en liten flock apor, som jag dock tyvärr inte fick någon bra bild på. Det är enligt turistinformationen "ett av Japans tre högsta vattenfall", vilket jag tyckte lät som marknadsföringsspråk för "det tredje högsta", men uttrycket beror förmodligen beror på att det högsta vattenfallet är torrlagt utom under vårfloden. Wikipedia meddelar torrt att Kegonfallen är "famous for suicides".


Kegonfallen

Vi åt mat på en liten restaurang vid Nantais fot, och beställde något som servitören menade var en lokal specialitet. Förutom huvudrätten fick man in vad som närmast kan benämnas som friterad fisksallad, alltså en hög av vad som närmast såg ut som friterad akvariefisk. I Japan är man inte alltid så knusslig med vilka delar av fisken man äter, men jag måste säga att jag föredrar fisk som är stor nog att kunna rensas...

söndag 11 februari 2007

Mat

Att besöka andra länder brukar ju innebära en kostomställning, och Japan är givetvis inget undantag. Mina måltider är rätt jämnt delade mellan skolmatsal (mest luncher) och hemlagat (mest middagar), varvat med några restaurangbesök då och då.

Skolmatsalen jag brukar gå till har en lång disk med skålar med smårätter som man kan plocka och blanda som man vill, plus en "lösviktsbuffe" (där man betalar per gram) och några olika varmrätter. Det blir oftast en salig blandning olika rätter, som brukar går lös på ungefär 30 kr.


Två ganska normala luncher: överst fisk, ris, något friterat, potatismos, svampsallad och soppa; underst ris med currysås, sushi, köttbullar och någon röra med stekt kött och lök.

Rummet på kaikan har en liten köksvrå med två gasplattor där jag efter bästa förmåga brukar försöka laga middag. Köksgeråden är rätt grundläggande och inhandlade på need-to-use-basis, eftersom jag började på noll i höstas och inte kommer ta med något tillbaka. Eftersom jag inte har en riskokare och ris är rätt hopplöst att koka på en gasspis utan något "jättelåg"-effektläge brukar det bli nudlar och något stekt till. Vad detta något är kan variera lite, men begränsas av att det är svårt att handla mat när man är analfabet.

Precis som i Sverige brukar mataffärerna börja med frukt och grönt, men istället för de amorfa högar som finns i svenska butiker är allting pedantiskt ordnat.


Jordgubbarna är pedantiskt staplade i sina lådor, som är pedantiskt staplade på sin hylla.


Apelsiner i små skyddande skumplastnät, vilket inte alls är slöseri.


En standardiserad japansk klase bananer har aldrig färre än fyra och inte heller fler än fem bananer. Och för den som tycker det är äckligt att, öh, inte äta skal som någon annan tafsat på kan kan glädjas åt att man inte heller här snålar med förpackningsmaterialet.

Den största skillnaden i mataffärerna är dock att fiskdisken har lite mer varierat utbud än jag är van vid.


Jag brukar inte räkna mig själv till särskilt blödig, men det känns onekligen konstigt när maten tittar tillbaka på mig... Under 12 kr för en bläckfisk känns överkomligt, om jag bara hade haft någon som helst aning om hur man rensar den, och gör något gott av den.

Tacksamt nog för förvirrade utlänningar finns det dock mer välbekanta ingredienser också, även om det kan vara nog så svårt att veta vad som är vad. Utan att förstå kanji är det t.ex. svårt att se skillnad på olika sorters kött, eller smaker på nudlar, kryddor, såser, osv. Förpackningar som har bilder ger ofta någon form av indikation om tänkt maträttstyp, men inte mycket mer än så. Man får också gissa att tvättmedel i färgglad låda är till för färgkläder, och att grönt te säljs i gröna lådor, och så vidare. Skulle man till äventyrs vilja leta efter det grövsta brödet i bröddisken behöver man dock inte deppa över att inte kunna läsa kanji, för grovt bröd är ett fenomen som ännu inte intagit Japan.

När man längtar tillbaka till västligare mattraditioner är det sällan långt till en McDonalds, där den spartanska risskålen lyser med sin frånvaro, till förmån för t.ex. en MegaMac & co (1300 kalorier i en måltid!), något som tycks vara så oemotståndligt att dom brukar ta slut.


Svår att motså - svår att få in i munnen.

Det vore nog konstigt att prata om japansk mat utan att nämna den i svenska ögon mest japanska mat som finns - sushi (åtminstone om man, som japanerna, ser ramen-nudlar som "adopterad" kinesisk mat.) Jag äter sushi mycket mindre sällan än jag förväntade mig innan jag kom hit, men ändå oftare än vad jag gjorde i Sverige. Billig sushi finns ofta på "kaiten-sushi"-restauranger där små tallrikar åker runt på ett transportband, och man betalar från 6 kr och uppåt för två bitar, beroende på hur dyra ingredienser som ingår. Det är sålunda lätt att äta billigt, men också lätt att äta mycket när det hela tiden kommer nya bitar framför näsan. Ber man kocken kan man få extra konstiga saker, som sjöborre, haj och val på sin sushi också. Sushirestaurangerna är dock relativt få jämfört med t.ex. nudel-ställen, som det fullständigt vimlar av.

I färdigmats-disken i mataffärerna finns också sushilådor, men givetvis inte lika färska, och ofta dyrare än åtminstone billig restaurang-sushi. Det är dock en praktisk snabbmiddag som man inte ens behöver värma när man kommer hem.