lördag 6 januari 2007

Hälsningar

Ett roligt fenomen man stöter på i Japan är att vissa människor gärna tar spontan kontakt med utlänningar dom träffar.

Häromdagen besökte jag till exempel Aoba-borgen, och när jag var på väg in träffade jag ett medelålders par som var på väg ut, där mannen började prata med mig. Hade vi varit på väg åt samma håll kanske vi skulle slagit följe en bit, men nu stannade vi bara upp några minuter och pratade om att vintern var ovanligt mild, dom tipsade om vilken av utställningarna som var bäst, jag berättade lite om hur det var att vara utbytesstudent i Sendai, osv. Det finns ju tacksamt nog en uppsättning naturliga ämnen att prata om, och samtalen brukar inte vara längre än att dom räcker.

Ett annat exempel: Under hösten stod jag och väntade vid ett övergångsställe på väg hem till kaikan, då en japansk student (Takeda) började prata med mig. Han var ute och joggade så jag cyklade bredvid honom ett tag och vi pratade lite om vad vi pluggade, om språk osv. Jag och Takeda har passat på att luncha efteråt, men de flesta "spontana" möten med japaner inte leder till något mer än ett kort samtal.

Det händer dock inte oftare än att man blir lite överraskad varje gång - som svensk förväntar man sig närmast att det ska ha skett en olycka innan någon börjar prata med en, eller möjligen att någon förvirrad turist som behöver hjälp att hitta någonstans. Och i sådana fall alltid att personen ska vara klädsamt skamlig över att inte klara sig själv och börja med ett "ursäkta att jag stör", inte ett leende och lämplig hälsningsfras.

Det hela är alltid trevligt och ibland förvirrat då vissa japaner t.ex. inte är så bra på engelska som dom tror, jag undrar ibland efteråt om det var någonting personen ville säga eller fråga, eller om hon bara tyckte det var trevligt att säga hej och prata om vädret och öva lite på sin engelska. (Men för en japan kanske det skulle vara lika konstigt som att undra "Sa han verkligen god morgon? Varför önskar han mig god morgon idag? Vad har min morgon med honom att göra?")

Något som däremot är helt hysteriskt är att vissa västerlänningar i Japan nickar (för att hälsa) när dom ser någon annan västerlänning. I och med att jag träffar så många andra utbytesstudenter är utlänningar i Japan för mig inget jätteovanligt, men jag antar att för många turister i Sendai är det inte en särskilt vanlig syn, och händelsen måste markeras på något sätt. Till skillnad från japanerna (som går fram och hälsar på riktigt) är utlänningarna dock alltid försynta, vill knappt att det ska synas att dom hälsar, och säger förstås absolut ingenting. Kanske drar dom en lättnadens suck efter att ha känt sig uttittade och "udda", och skiner upp lite av att träffa någon som inte ser västerlänningar som "främmande" (även om utlänningar här säkert är ännu värre än japaner på att stirra på utlänningar...).

2 kommentarer:

Blogger Frode sa...

Roligt att läsa om dina upplevelser och kulturjämförelser! Hoppas att du har det bra och trivs.
/Frode

6 januari 2007 20:54  
Anonymous Erik Månsson sa...

Fredrik Lindström har haft ett tv-program under hösten/vintern där han m.fl. kommenterar "svenskt" beteende. Tror han hade något om hälsningar och nickande en gång.

För dig i exil kanske det kunde vara kul att se något, tror det går från SVTs hemsida:

http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=61167 &lid=Varldens_modernaste_land &from=menu

7 januari 2007 11:55  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida