Kaikan

Många utbytesstudenter vid Tohoku University, inklusive jag själv, bor på Tohoku daigaku kokusai kouryuu kaikan (Tohoku University International House). Givetvis orkar ingen säga något så långt, så huset heter kort och gott "kaikan" i folkmun.

Kaikan har för närvarande ca 160 korridorsrum på 18 kvadrat (främst för studenter) och 90 större lägenheter (främst för gästforskare med familjer, mm). Bilderna ovan kontrasterar universitetets reklambilder med den faktiska åsyn som vi möttes av på utsidan (vid inflyttning), och inflyttat på insidan. Fläckarna på väggen är väl inte jättefräsha, men soptippen utanför har i alla fall städats bort - den var resultatet av att förra årets studenter slängde ett års hopsamlat skräp när dom flyttade härifrån. Det byggs dock nya hus dit vi ska flytta under våren, där rummen är ännu mindre - bara 10 kvadrat - men åtminstone verkar ha air conditioning. Sendais sommar lär inte vara lika svettig som sommaren i södra Japan, men vi befinner oss ändå på samma breddgrad som Aten.

Jag bor hursomhelst i ett av korridorrummen, men de fungerar inte riktigt som svenska korridorer. Det enda gemensamma utrymme som finns tillgängligt (utöver toalett/dusch, och själva korridoren) är ett litet kalt rum med ett par små soffor, där man varken får äta eller dricka. (Och jodå, det finns en vakt som patrullerar och ser till att man åtminstone inte alltför friskt bryter mot reglerna.) Korridorskänslan uteblir därför till stor del - det är inget speciellt att bo på samma korridor som någon annan. Man träffas ju förstås folk här ändå, att nästan alla dök upp samtidigt och ingen hade några kompisar här när terminen började gjorde det förstås enkelt att hitta nya kompisar. I de nya husen ska vi dela både badrum och kök, plus att det är färre rum per korridor, så det kanske blir mer korridorskänsla där.

Rummen har förutom säng, hyllor och skrivbord en liten köksvrå med kylskåp, diskbänk och två gasplattor. Där försöker jag laga mat, men det får bli ämne för ett senare inlägg. Hyllor och skåp erbjuder sanslöst mycket förvaringsutrymme, men jag antar att man kommer hinna fylla upp det med prylar innan det är dags att flytta härifrån. De flesta verkar ha standardmöblerna, men några har släpat hem soffor och annat. Badrum och dushar är gemensamma för 12 personer, och verkar städas lite sporadiskt av städpersonal.

Det är rätt lyhört i huset, man hör rätt väl när någon pratar i korridoren, och när dörrar öppnas och stängs. Jag har dock vant mig vid ljuden, och på senare (kallare) tid har elementets brummande stört ut det mesta. Tacksamt nog hörs ingen trafik alls. Eftersom jag har en byggarbetsplats utanför fönstret blir det förstås en del buller därifrån, men dom verkar tacksamt nog inte börja väsnas jättetidigt. Istället jobbar dom dock på lördagar och helgdagar, vilket förstås har negativ inverkan på möjligheterna att ta sovmorgon.

Kaikan ligger inte jättecentralt, men 10-15 minuters rask cykelfärd till skolan och 20-25 till stan är inte farligt med tanke på att Sendai ändå är en miljonstad. Amerikanerna (som förmodligen är vana att boendet är i anslutning till campus) brukar dock klaga ibland, men det är säkert nyttigt för dom att få cykla lite... =)

Att döma av japansk byggnadskonst betraktas värmeisolering med skepsis*. Trots frost och snö inte alls är ovanliga under vintern i Sendai har rummen englasfönster, med skjutfönster utan särskild tanke på fogarnast täthet. Under stora delar av dygnet är mina fönster i princip täckta av kondensvatten, eftersom glasen kyls ner så effektivt utifrån.

Vilket osökt för oss in på uppvärmning, något som inte heller är särskilt stort i Japan. Det finns ingen centralvärme, utan varje rum har sitt eget gaseldade element. På kaikan är det stationärt, men vissa modeller jag sett hemma hos folk går att flytta runt så man bara värmer just där man själv befinner sig. Detta är givetvis viktigt eftersom värmen så fort läcker ut genom väggar och fönster. Det är också vanligt att man i Japan inte håller husen varma under natten (även om man tacksamt nog får den möjligheten på kaikan), så morgonlektioner efter kalla nätter genomförs t.ex. med fördel iklädd ytterkläder. Vissa japanska element har en gå-i-säng-timer så man kan ha det varmt när man somnar, och svinkallt när man vaknar. Jag är för bekväm av mig för att göra det, men det sparar onekligen på uppvärmningen. (Chocken av en kall lägenhet, och framförallt ett kallt badrum, är tydligen ett relativt vanligt sätt för japaner med svaga hjärtan att stryka med.)

Det kanske låter som jag klagar, men det är inte riktigt sant. Jag är mest förundrad över varför japanerna utsätter sig själva för detta, jag har inte själv några svårigheter med att hålla rummet varmt. Det verkar främst handla om tradition och ekonomi, något som säkert blir värre av att japanskt boende brukar vara dyrt redan innan uppvärmning. Kaikan är dock ett undantag, och i december blev uppvärmningen (400-500 kr) dyrare än hyran (340 kr), kanske främst eftersom hyran är så billig. Japan är dock ett rikt land, men man har väl andra prioriteter här...

(* Jag skriver om mitt rum och kaikan, men inget av detta är något konstigt i Japan. Husen är byggda på åttio- och nittiotalen, så det har inte att göra med att husen skulle vara särskilt gamla.)