Shiogama-festival

Förra helgen besökte jag en brandsäkerhetsfestival i Shiogama, en hamnstad en bit utanför Sendai. I ett land som Sverige skulle vi nog inte verka för brandsäkerhet genom en festival just (utan förmodligen snarare en omåttligt tråkig informationskampanj), men japanerna satsar istället på dans, musik, och att släpa fram en bärbar helgedom och be om att slippa bränder under det kommande året.



Först på programmet var dock akrobatik från den lokala brandkåren. Till sin hjälp hade dom en stege, men inget hus att luta den mot. Istället fick ett gäng stå på marken och hålla stegen upprätt medan först en, och sedan två brandmän klättrade upp på stegen och gjorde allt utom att undvika onödiga risker, eftersom det skulle gå tvärt emot (brand)säkerhets-tänkandet?

(Å andra sidan kanske dom bett ordentligt under någon tidigare fallsäkerhetsfestival, så att dom inte behövde oroa sig för sånt. Vad vet jag.)





Ett inslag som jag aldrig riktigt förstod mig på var en liten grupp människor som gick runt med ett drakhuvud, med pengar fasttejpade på tungan.



Förmodligen hände något bra när draken bet en, för dom erbjöd folk att stoppa in huvudet i drakens mun.



Exakt vad detta "något" var vet jag inte, men jag gissar att det har mer med pengar än med drakar att göra. Jag lovar att rapportera om jag plötsligt blir oförklarligt rik eller något sånt.

Att detta hände på morgongen vid templets entré, men huvudpunkten på programmet krävde att man tog sig upp för en rätt mäktig trappa. Som det ska visa sig har dock jag, relativt sett, inget fog för att klaga över trappklättrandet.




En dansuppvisning uppe på själva tempelområdet.

Den huvudsakliga händelsen under dagen kretsade kring en bärbar helgedom, som man hade plockat fram dagen till ära. Den stod på gården framför templet, ovanför den långa trappan på bilden ovan. Det var inte alltid helt enkelt att förstå vad som försiggick (eller åtminstone inte vad det betydde), men jag tog en hel del bilder och ska försöka kommentera dom efter bästa förmåga.


Flera olika grupper av "officiella" personer i väntan på att ceremonin skulle börja.


Mannen i rött gick först runt helgedomen och viftade mot de olika grupperna med en grön kvist.


Sake, ris och salt användes som gåva under ceremonin. Jag är inte säker på den fjärde ingrediensen (det kändes inte rätt att kika under locket), men en gissning är att det är någon inlagd mat.


Gåvorna lämnades från hand till hand innan dom ställdes på den svarta plankan på den bortre sidan av helgedomen.


Många olika personer var framme vid helgedomen, bugade sig och klappade händerna två gånger. Jag är inte säker på att jag förstod introduktionen av personerna, men några av de kostymklädda herrarna verkade vara politiker från Miyagi-regionen, och andra var religiösa representanter.


En stillbild gör inte riktigt rättvisa här - mannen snurrade runt den här "manicken" och fick på så sätt banden att flaxa och dansa.


När ceremonin var slut så skulle helgedomen bäras runt stan, och 16 män hade äran (oturen?) att utföra dådet.


Det verkade tillräckligt tungt att vandra runt på plan mark, men det skulle tydligen vara för enkelt. Istället...


...skulle åbäket kånkas ner för trappan, och sedan ut på en av gatorna.

När helgedomen bars iväg stannade vi kvar och tittade på teater på tempelområdet. En skrattande demon (?) utagerade diverse jordbruksaktiviteter på scenen, han hackade i jorden, slog med lie, och samlade ihop skörden. I bakgrunden spelades en väldigt repetetiv liten flöjt-och-trum-trudelutt.



Demonen bjöd åskådarna på sake efter föreställningen.

Det har blivit många bilder redan, men jag avslutar med några till:


En bambudunge intill templet. Bambu är väldigt vackert, och i min mening får vipporna alltför ofta stå tillbaka för stammarna när fotografier tas. En friserad "våningstall" råkade också komma med på ett hörn, nere till höger.


Staden har tsunamiberedskap, komplett med knasig översättning ("Deck others"?)


Matrast efter dagens festivalande.

Skidresa

Jag var ute på skidresa tillsammans med labbet i veckan, till skidorten Yamagata-Zao ungefär en timme inåt landet från Sendai. Jag har aldrig tidigare åkt utförsskidor eller snowboard, men någon gång ska ju vara den första, och den här gången blev det snowboard. Tacksamt nog finns några skidentusiaster på kaikan, så jag kunde låna skidglasögon, täckbyxor osv. Snowboard kan man tacksamt nog låna gratis av universitetet, som har ett förvånansvärt stort lager skidgrejor.

Vi begav oss iväg i ottan för att hinna med en heldag på bergen, och bytte om på vårt hotell som låg precis intill en av de större liftarna. Vi tog liften upp en bra bit på bergen, till ett område med både snällare och mindre snälla backar. Både jag och Murakami, min handledare på labbet, var fullständiga nybörjare på snowboard, men vi fick hjälp och instruktioner av Kuribayashi, som är entusiast och var på sin sjätte snowboardresa för säsongen. Så på skakiga ben i den snällaste backen spenderade jag förmiddagen med att öva på de tre grundläggande snowboardfärdigheterna: att bromsa, att svänga, och att inte slå ihäl sig.

Jag hade övervägt att ta en snowboardkurs, men jag tror det var bäst som det blev. Två andra svenskar var iväg på en annan resa tidigare och provade att gå en kurs, vilket resulterade i att killen med bättre japanskkunskaper fick översätta åt den andra. Står man bredvid varandra går det väl bra, men det blir enligt uppgift väldigt knasigt när läraren följer studenterna ner för backen en och en. Jag fick istället instruktioner på en blandning av japanska och engelska, och lyckades under de första vändorna snappa upp tillräckligt för att kunna börja fundera ut saker på egen hand. Såsmåningom lyckades jag stå upprätt i klart fler svängar än jag föll, och det började bli riktigt kul att åka.

Så långt, allt väl. I Japan finns dock ett starkt behov av att göra saker tillsammans, och eftersom sådana hänsyn är viktigare än trivialiteter som att folk är olika bra på att åka så drog vi efter lunch ut på en gemensam långtur runt halva berget. Första etappen började i närheten av en av bergstopparna, liften lämnade oss på 1661 meters höjd.

Jag undrade i liften lite försynt om det inte var mest is och inte så mycket snö där uppe, men Kubo menade att det var tvärtom, eftersom det inte blev plusgrader där uppe, så att problemet med snö som smälte och sedan frös aldrig uppstod. Jahapp tänkte jag, får se hur det går. Väl uppe på berget visade det sig att snön mest behagat blåsa bort, och att det var i princip iskana på vägen ner. Det försvårar förstås både bromsandet och svängandet, men framförallt undvikandet av ihjälslagning.

Situationen resulterade i några plågsamma kilometers hasande för mig och Murakami, och rätt mycket väntande för dom andra (samt glada utrop som t.ex. "Bye-bye" när professor Yonemoto på skidor drog iväg från oss eftersläntrare). Såsmåningom beslutades det att vi nog ändå inte skulle genomföra långturen tillsammans, utan hälften av gruppen stannade i en backe där man kunde åka i eget tempo, och där man åtminstone omväxlande kunde slå sig på is och snö.

Tyvärr tog jag inga bilder under dagen, men eftersom det var svårt nog att inte slå sönder mig själv kände jag inte att jag borde ta med mig fler ömtåliga saker än nödvändigt.

När det började skymma tog vi oss ner för diverse backar till hotellet, och passade på att bada innan vi åt middag. De flesta var rätt trötta, Murakami somnade vid bordet och flera andra var inte långt ifrån. Efteråt var det fest i ett av hotellrummen, med ett bord som ständigt fylldes på med dricka och snacks, från ett till synes outtömligt förråd av chips, nötter, kakor, torkad bläckfisk, popcorn, osv.



De flesta var för trötta för att egentligen orka festa, men Yonemoto drack enligt vanlig ordning gärna och mer än tillräckligt. Eftersom han står högst i rang behöver han heller aldrig städa eller ens bete sig som folk, så när han t.ex. ville ha ett tomt glas hällde han ut resten av sitt vin på ett snacksfat, och när han kände att han fått nog för kvällen bredde han helt sonika ut sig på någon annans madrass och däckade. Ingen blev dock särskilt upprörd av det, det blev istället signalen för att äntligen få städa och gå och lägga sig.

Trots att vi övernattade bara några tiotal meter från en av backarna så åkte vi bara första dagen. Mitt första intryck var att det inte verkade så effektivt, men med tanke på hur min kropp kändes andra dagen så är jag rätt glad över beslutet. Knän, handleder och svanskotan har fått sig ett par törnar, men såhär ett par dagar efteråt - när kroppen börjar återhämta sig - så bleknar minnena av fallen och trängs ut av minnena av en trevlig resa och en rolig sport.