söndag 11 mars 2007

Skidresa

Jag var ute på skidresa tillsammans med labbet i veckan, till skidorten Yamagata-Zao ungefär en timme inåt landet från Sendai. Jag har aldrig tidigare åkt utförsskidor eller snowboard, men någon gång ska ju vara den första, och den här gången blev det snowboard. Tacksamt nog finns några skidentusiaster på kaikan, så jag kunde låna skidglasögon, täckbyxor osv. Snowboard kan man tacksamt nog låna gratis av universitetet, som har ett förvånansvärt stort lager skidgrejor.

Vi begav oss iväg i ottan för att hinna med en heldag på bergen, och bytte om på vårt hotell som låg precis intill en av de större liftarna. Vi tog liften upp en bra bit på bergen, till ett område med både snällare och mindre snälla backar. Både jag och Murakami, min handledare på labbet, var fullständiga nybörjare på snowboard, men vi fick hjälp och instruktioner av Kuribayashi, som är entusiast och var på sin sjätte snowboardresa för säsongen. Så på skakiga ben i den snällaste backen spenderade jag förmiddagen med att öva på de tre grundläggande snowboardfärdigheterna: att bromsa, att svänga, och att inte slå ihäl sig.

Jag hade övervägt att ta en snowboardkurs, men jag tror det var bäst som det blev. Två andra svenskar var iväg på en annan resa tidigare och provade att gå en kurs, vilket resulterade i att killen med bättre japanskkunskaper fick översätta åt den andra. Står man bredvid varandra går det väl bra, men det blir enligt uppgift väldigt knasigt när läraren följer studenterna ner för backen en och en. Jag fick istället instruktioner på en blandning av japanska och engelska, och lyckades under de första vändorna snappa upp tillräckligt för att kunna börja fundera ut saker på egen hand. Såsmåningom lyckades jag stå upprätt i klart fler svängar än jag föll, och det började bli riktigt kul att åka.

Så långt, allt väl. I Japan finns dock ett starkt behov av att göra saker tillsammans, och eftersom sådana hänsyn är viktigare än trivialiteter som att folk är olika bra på att åka så drog vi efter lunch ut på en gemensam långtur runt halva berget. Första etappen började i närheten av en av bergstopparna, liften lämnade oss på 1661 meters höjd.

Jag undrade i liften lite försynt om det inte var mest is och inte så mycket snö där uppe, men Kubo menade att det var tvärtom, eftersom det inte blev plusgrader där uppe, så att problemet med snö som smälte och sedan frös aldrig uppstod. Jahapp tänkte jag, får se hur det går. Väl uppe på berget visade det sig att snön mest behagat blåsa bort, och att det var i princip iskana på vägen ner. Det försvårar förstås både bromsandet och svängandet, men framförallt undvikandet av ihjälslagning.

Situationen resulterade i några plågsamma kilometers hasande för mig och Murakami, och rätt mycket väntande för dom andra (samt glada utrop som t.ex. "Bye-bye" när professor Yonemoto på skidor drog iväg från oss eftersläntrare). Såsmåningom beslutades det att vi nog ändå inte skulle genomföra långturen tillsammans, utan hälften av gruppen stannade i en backe där man kunde åka i eget tempo, och där man åtminstone omväxlande kunde slå sig på is och snö.

Tyvärr tog jag inga bilder under dagen, men eftersom det var svårt nog att inte slå sönder mig själv kände jag inte att jag borde ta med mig fler ömtåliga saker än nödvändigt.

När det började skymma tog vi oss ner för diverse backar till hotellet, och passade på att bada innan vi åt middag. De flesta var rätt trötta, Murakami somnade vid bordet och flera andra var inte långt ifrån. Efteråt var det fest i ett av hotellrummen, med ett bord som ständigt fylldes på med dricka och snacks, från ett till synes outtömligt förråd av chips, nötter, kakor, torkad bläckfisk, popcorn, osv.



De flesta var för trötta för att egentligen orka festa, men Yonemoto drack enligt vanlig ordning gärna och mer än tillräckligt. Eftersom han står högst i rang behöver han heller aldrig städa eller ens bete sig som folk, så när han t.ex. ville ha ett tomt glas hällde han ut resten av sitt vin på ett snacksfat, och när han kände att han fått nog för kvällen bredde han helt sonika ut sig på någon annans madrass och däckade. Ingen blev dock särskilt upprörd av det, det blev istället signalen för att äntligen få städa och gå och lägga sig.

Trots att vi övernattade bara några tiotal meter från en av backarna så åkte vi bara första dagen. Mitt första intryck var att det inte verkade så effektivt, men med tanke på hur min kropp kändes andra dagen så är jag rätt glad över beslutet. Knän, handleder och svanskotan har fått sig ett par törnar, men såhär ett par dagar efteråt - när kroppen börjar återhämta sig - så bleknar minnena av fallen och trängs ut av minnena av en trevlig resa och en rolig sport.

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida