måndag 2 april 2007

Nagoya

Under en knapp vecka i slutet av mars tog jag del i ett "homestay"-program, där man som utbytesstudent får en chans att bo hos en japansk familj, i syfte att underlätta kulturutbyte mellan japaner och utlänningar. I mitt fall var familjen ett äldre par, Noriko och Yutaka Niwa, som bodde i Japans fjärde stad, Nagoya.

Det visade sig dock att endast Noriko egentligen var intresserad av utbytet. Hon är en pigg tant på 69 år som pensionerades från småskolläraryrket för 16 år sedan, och som gärna passar på att träffa utlänningar och visa upp Japan för dom, samt lära sig om deras kulturer. Hon hade själv för några år sedan varit på homestay i England i sex månader, och var riktigt duktig på engelska.


Noriko, framför sin fräcka gula sportbil.

Yutaka å andra sidan hade inte samma engelskförmåga, eller intresse av kulturutbyte. Noriko beklagade sig över att han inte intresserade sig för så mycket alls; hon ville ut och resa runt i världen, han var bara intresserad av Japan och England (där han varit många gånger); hon åt gärna varierad mat medan han bara ville ha traditionell japansk mat (som hon förväntades laga), osv. Yutaka hade en hel del konst och föremål med kristna motiv, men Noriko menade att han bara låtsades vara kristen och egentligen var buddhist. Det blev aldrig tillfälle at fråga honom om saken, och jag antar att jag inte skulle fått något egentligt svar heller.

Jag fick innan själva vistelsen började ett mejl från homestayorganisatörerna som meddelade att Noriko tänkte äta middag tillsammans med två vänner första kvällen och undrade om jag hade något emot att följa med. Det hade jag förstås inte, men det visade sig att information hade försvunnit någonstans på vägen, för planen var i själva verket att åka iväg till hennes engelskundervisning. Hon deltog tillsammans med några andra äldre "studenter" i en "kurs", hemma hos deras privatlärare som var en japanskättling uppvuxen i Kanada. Privat språkundervisning är inte så strukturerad, utan gruppen (inkl mig) satt mest och pratade på engelska, och läraren sköt in lite kommentarer och förklaringar då och då, och höll konversationen gående.

Noriko personifierade i mångt och mycket den japanska gästvänligheten, och jag har sällan känt mig så uppassad som under veckan i Nagoya. Jag hade av homestayorganisatörerna fått reda på att jag under veckodagarna skulle se till att ha egna planer eftersom värdfamiljen kanske var upptagna under dagtid, men eftersom Noriko var pensionerad och lite sällskapssjuk så spenderade jag i princip hela dagarna med henne. Jag visade lite bilder och berättade om Sverige, och jag passade också på att fråga om en massa företeelser som verkar konstiga för utlänningar. Jag lärde mig bland annat att ett bett från monstret jag nämnde tidigare inte alls har med rikedom att göra, utan att det istället rör sig om läkekonst. Monstret (av Noriko kallat "Ogre", och som jag nämnde som "drakhuvud" tidigare) kan nämligen äta upp virus genom att bita den sjuke.

Vi var också iväg på ett flertal utflykter till intressanta punkter i och kring Nagoya.

På måndagen var vi iväg till ett "gammeldagis", där åldringar i olika behov av hjälp och vård spenderade sina dagar (men inte bodde). Noriko, tillsammans med hennes sensei (lärare) var volontärer och spelade koto, ett traditionellt japanskt stränginstrument som ofta används för folkmusik och traditionella japanska melodier. Eftersom koton har 13 strängar (och alltså 13 toner) så stämmer man om den mellan visorna, genom att flytta de små "tornen" som håller uppe strängarna, och som alltså går att flytta fram och tillbaka helt fritt.


Sensei och Noriko, spelandes koto.

En annan utflykt var ett besök på Nagoya castle, ett slott som "egentligen" byggdes på 1600-talet, men vars nuvarande inkarnation byggdes efter andra världskrigets bombningar hade förstört den ursprungliga borgen. Utsidan liknar originalet, men insidan är tyvärr en modern betongbyggnad, med flera våningar utställningar.


Nagoya castle. Bortse gärna från hisstornet för handikappade till höger, som inte riktigt passar in i den arkitektoniska stilen.

Uppe på krönet finns två statyer som tydligen översätts "golden dolphins", även om det inte är den mest passande beskrivningen jag kan tänka mig... bedöm själva:


En reproduktion av de gyllene "delfinerna" på takkrönet.

Jag fick också i Nagoya uppleva min första riktiga jordbävning. Magnituden var enligt teven 7,1 (även om andra siffror rapporterats i andra källor), men var jag tillräckligt långt från epicentrum för att bara uppleva en relativt lätt gungning av tillvaron. Nästan omedelbart dök det upp en notis på teven, med lite basfakta som var, när och hur kraftig jordbävningen var, samt en tsunamivarning för vissa kustområden. Under de följande dagarna var rapporter från området ett stående inslag på nyheterna, och nya meddelanden kom för de kraftigare efterskalven, men jag var för långt bort för att uppleva några av dom.

I Sendai ser man inte så mycket uteliggare, men i dom större städerna (inkl Nagoya) finns det en hel del. Även uteliggandet är dock annorlunda i Japan, till exempel respekteras (åtminstone i relativt stor utsträckning) äganderätten även för den som inte har något hus att förvara sina saker i. När man vandrar runt i storstäderna ser man här och var små hem-för-hemlösa, av olika avancerat snitt. I vissa parker i Tokyo finns hela tältstäder av hemlösa, men det enda jag såg i Nagoya var små sovplatser som den nedan, ibland med bara en "säng", ibland med påsar med returflaskor/-burkar/-kartonger som de hemlösa kan tjäna pengar på att återlämna till returcentraler.


Övernattningsplats för en hemlös.

Efter Nagoya drog jag vidare till Tokyo, något som jag ber att få återkomma om.

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida