Mat

Att besöka andra länder brukar ju innebära en kostomställning, och Japan är givetvis inget undantag. Mina måltider är rätt jämnt delade mellan skolmatsal (mest luncher) och hemlagat (mest middagar), varvat med några restaurangbesök då och då.

Skolmatsalen jag brukar gå till har en lång disk med skålar med smårätter som man kan plocka och blanda som man vill, plus en "lösviktsbuffe" (där man betalar per gram) och några olika varmrätter. Det blir oftast en salig blandning olika rätter, som brukar går lös på ungefär 30 kr.


Två ganska normala luncher: överst fisk, ris, något friterat, potatismos, svampsallad och soppa; underst ris med currysås, sushi, köttbullar och någon röra med stekt kött och lök.

Rummet på kaikan har en liten köksvrå med två gasplattor där jag efter bästa förmåga brukar försöka laga middag. Köksgeråden är rätt grundläggande och inhandlade på need-to-use-basis, eftersom jag började på noll i höstas och inte kommer ta med något tillbaka. Eftersom jag inte har en riskokare och ris är rätt hopplöst att koka på en gasspis utan något "jättelåg"-effektläge brukar det bli nudlar och något stekt till. Vad detta något är kan variera lite, men begränsas av att det är svårt att handla mat när man är analfabet.

Precis som i Sverige brukar mataffärerna börja med frukt och grönt, men istället för de amorfa högar som finns i svenska butiker är allting pedantiskt ordnat.


Jordgubbarna är pedantiskt staplade i sina lådor, som är pedantiskt staplade på sin hylla.


Apelsiner i små skyddande skumplastnät, vilket inte alls är slöseri.


En standardiserad japansk klase bananer har aldrig färre än fyra och inte heller fler än fem bananer. Och för den som tycker det är äckligt att, öh, inte äta skal som någon annan tafsat på kan kan glädjas åt att man inte heller här snålar med förpackningsmaterialet.

Den största skillnaden i mataffärerna är dock att fiskdisken har lite mer varierat utbud än jag är van vid.


Jag brukar inte räkna mig själv till särskilt blödig, men det känns onekligen konstigt när maten tittar tillbaka på mig... Under 12 kr för en bläckfisk känns överkomligt, om jag bara hade haft någon som helst aning om hur man rensar den, och gör något gott av den.

Tacksamt nog för förvirrade utlänningar finns det dock mer välbekanta ingredienser också, även om det kan vara nog så svårt att veta vad som är vad. Utan att förstå kanji är det t.ex. svårt att se skillnad på olika sorters kött, eller smaker på nudlar, kryddor, såser, osv. Förpackningar som har bilder ger ofta någon form av indikation om tänkt maträttstyp, men inte mycket mer än så. Man får också gissa att tvättmedel i färgglad låda är till för färgkläder, och att grönt te säljs i gröna lådor, och så vidare. Skulle man till äventyrs vilja leta efter det grövsta brödet i bröddisken behöver man dock inte deppa över att inte kunna läsa kanji, för grovt bröd är ett fenomen som ännu inte intagit Japan.

När man längtar tillbaka till västligare mattraditioner är det sällan långt till en McDonalds, där den spartanska risskålen lyser med sin frånvaro, till förmån för t.ex. en MegaMac & co (1300 kalorier i en måltid!), något som tycks vara så oemotståndligt att dom brukar ta slut.


Svår att motså - svår att få in i munnen.

Det vore nog konstigt att prata om japansk mat utan att nämna den i svenska ögon mest japanska mat som finns - sushi (åtminstone om man, som japanerna, ser ramen-nudlar som "adopterad" kinesisk mat.) Jag äter sushi mycket mindre sällan än jag förväntade mig innan jag kom hit, men ändå oftare än vad jag gjorde i Sverige. Billig sushi finns ofta på "kaiten-sushi"-restauranger där små tallrikar åker runt på ett transportband, och man betalar från 6 kr och uppåt för två bitar, beroende på hur dyra ingredienser som ingår. Det är sålunda lätt att äta billigt, men också lätt att äta mycket när det hela tiden kommer nya bitar framför näsan. Ber man kocken kan man få extra konstiga saker, som sjöborre, haj och val på sin sushi också. Sushirestaurangerna är dock relativt få jämfört med t.ex. nudel-ställen, som det fullständigt vimlar av.

I färdigmats-disken i mataffärerna finns också sushilådor, men givetvis inte lika färska, och ofta dyrare än åtminstone billig restaurang-sushi. Det är dock en praktisk snabbmiddag som man inte ens behöver värma när man kommer hem.