Betraktelser från Death Valley

— Det är varmt med 46+ grader i skuggan. Framförallt när det knappt finns någon skugga.

— En rekommendation om att dricka minst fyra liter vatten om dagen kan låta mycket — tills man vid 11.30-tiden avslutat dagens tredje liter, och inser att det nu börjar bli varmt på riktigt.

— När folk traskar på saltslätter uppstår saltstigar.

— Efter en stund i solen längtar man efter en kall dusch. Tyvärr använder man i Death Valley inte de två kranarna för varmt och kallt vatten — istället finns en kran för varmt vatten, och en för ännu varmare vatten. Å andra sidan behöver man inte fippla med två kranar när man tar en varm dusch. Eller ett svalkande glas varmt vatten.

— Stenarna är färggladare än man väntar sig - mot den beiga bakgrunden framträder gult, orange, rött, rosa, svart, turkost, blått, grått, brunt och vitt.

— Efter att man låter kallt vatten stå ett tag så smakar det som kall-dryck-som-blivit-ljummen. Om man låter det stå lite längre smakar det som varm-dryck-som-blivit-ljummen.

— Första uppslaget av tidningen "Hej och välkommen till Death Valley" (löst översatt) innehåller en historia om någon som vandrade lite för långt och på några timmar dog av törst.

— Den karaktäristiska doft av upphettat trä som jag hittills endast sammankopplat med bastudoft uppstår också intill träplank i Death Valley.

— 30 grader kan kännas rätt svalt och skönt ibland.

CSN

Varje generation behöver en sammansvärjande rit, och eftersom lumpen under nittiotalet ansågs både dyr och könsdiskriminerande lades den ner och det uppstod ett behov av ersättande ritual. Tacksamt nog fanns en annan organisation som också aspirerade till att lite godtyckligt jävlas med ungdomars liv - jag talar givetvis om CSN.

CSN lyckas med kreativa metoder och regler - t.ex. påminnelseavgifter som med riksdagens medgivande strider mot gällande förordning om ersättning för inkassokostnader - sammansvärja Sveriges studenter (och ex-studenter) mot gemensam fiende. Hittils har jag känt mig lite utanför - CSN:s stridsenhet ägnade mig ingen särskild uppmärksamhet under studietiden, och jag har undrat om mitt namn möjligen kommit bort i rullorna. Icke så.

CSN har nu fått för sig att jag inte var berättigad studiemedel för dom sista veckorna i Japan, eftersom dom inföll i juli och augusti 2007, vilket råkar vara andra halvåret 2007, dvs samma halvår då jag drygt fyra månader senare (efter examen, dessutom!) skriver kontrakt för att sälja min gamla lägenhet (med betalning 2008!). Att man som student inte kan leva på inkomster från framtida lägenhetsförsäljningar har uppenbarligen inget med saken att göra, ett halvår är ett halvår, och ett fribelopp är ett fribelopp.

Som grädde på moset meddelar dom dessutom hjälpsamt att "För att undvika återkrav för ett halvår då din inkomst inte överstigit det så kallade fribeloppet, är det därför viktigt att du visar när till exempel realistationsvinsten för lägenhetsförsäljningen uppkom eller när lönen betalades ut". Jättebra tips, eftersom jag i så fall måste betala tillbaka mer än om jag inte meddelar något och inkomsten anses jämnt fördelad över halvåren. Är det ett klurigt påhitt för att straffa dom som kuggade matten?

Det blev aldrig någon militärtjänstgöring för mig, men det känns tryggt att CSN inte sviker sitt nya uppdrag. Jävla CSN.

Reklam och sånt

Av god svensk tradition är det arbetarpartiet (antingen det gamla eller det nya) som bestämmer 365 dagar om året (man borde ha val den 29:e februari varje år...), och gör sålunda reklam några månader vart fjärde år – endast kommunisternas och nynazisternas flygbladsredaktörer håller modet uppe däremellan. Här i Schweiz ligger makten istället hos folket och kyrkan, och det har gjort att budskapstyngd reklam visas året runt. Vi börjar med folket.

Jag vet inte om Schweiz är världsmästare i direktdemokrati, men dom är åtminstone inte långt ifrån. Som utböling får man inte rösta, men påverkas ändå på olika sätt. Tills nyligen mer direkt genom att vissa delar av landet haft lokala omröstningar om vem som ska få eller inte få medborgarskap, även om just den företeelsen avskaffades eftersom det tydligen mest ledde till rasism och, eh... dålig stämning.

Det ständiga röstandet livnär en mindre industri vad gäller politisk reklam, både på allmänna annonsplatser och i brevlådan (politiska organisationer verkar antingen ha eller ta sig undantag för "ingen reklam, tack"-skyltar). Häromveckan avgjordes senaste rundan av omröstningar, då bland annat droger var på agendan, både cannabislegalisering (nej) och tillåtelse av läkemedelsförsäljning av läkare (ja). Vän av ordning tänker förstås att det ledde till stort rabalder kring cannabis, men att ingen skulle bry sig så fasligt om huruvida de privata apoteken skulle få konkurrens från likaledes privata läkare vad gäller försäljning av läkemedel. Icke så. Att en av frågorna hade med cannabis att göra snappade jag endast upp av Svenska Dagbladet av alla ställen, medan var och varannan annonspelare i stan sa antingen "Ja zur Wahlfreiheit" eller hade en skräckinjagande bild av vad det skulle betyda att köpa läkemedel från sin läkare:


Att man hamnat i ett konservativt land märker man när nej-sidan inte ens bryr sig om att förklara varför förslaget är dåligt, utan satsar på en slogan på temat "det funkar ju bra nu" (löst översatt). Kampanjen hade stort stöd i apotekslobbyn – jag har 6 apotek på vägen till jobbet, som av en händelse råkar vara 6 spårvagnshållplatser bort – och alla hade planscher i fönstren. Den svensk som tänker "inte nu igen" vad gäller snacket om euro-omröstning kan trösta sig med att det här var tredje gången schweizarna röstade om läkemedelsförsäljning, och jag vet inte om det blir sista heller...

Kyrkan då? Jo, dom verkar inte ha någon riktig opposition, så det är ännu svårare att förstå sig på deras budskap – dom behöver varken motivera till eller från. En sådan konstighet är att sabbaten ska hållas mestadels helig, så inga affärer har öppet på söndagarna – utom på järnvägsstationer av någon anledning. Kanske måste Gud få koppla av på söndagarna med att leka med sin märklinjärnväg i full skala? Hursomhelst har det växt fram hela shoppingcentran under järnvägsstationerna, som pga geografisk närhet (och administrativ slughet?) också tillåts hålla söndagsöppet, och, i brist på konkurrens, förstås är proppfulla på söndagarna.

Kyrkans reklam är av snällare och mer kryptisk natur än den politiska, som detta exempel:

Jesus sade: Jag är världens ljus

Som mer eller mindre religiöst oskolad ateist tyckte jag inte det var det slagkraftigaste citatet man kunde hitta i bibeln – och kunde dom inte valt en bättre bild av Jesus uppe i hörnet?

9 lösryckta ord kan dock behöva sitt sammanhang – dom kommer från samma historia som det kanske mer välkända citatet "Den av eder som är utan synd, han kaste första stenen", där Jesus gör en fredligare tolkning av Mose lag att äktenskapbrottslingar ska stenas. En uppfriskande skillnad mot den kristna propagandan man stöter på i USA, men det är en historia för ett annat tillfälle.

Amerika

Jag är nyss hemkommen från min andra tjänsteresa till USA, närmare bestämt Googleplexet i Mountain View i Kalifornien. Mycket skulle kunna sägas om besöket och om landet, men jag nöjer mig med två korta observationer:

1. Börsen verkar inte ha så stort förtroende för Googles ekonomiska situation, att döma av företagets värdering. Å andra sidan känns det tryggt att vi (bevisligen) anser oss ha råd att ha någon anställd med ansvar för att kratta volleybollplanen på huvudkontorets gårdsplan.



2. Amerikansk arkitektur ger ett särskilt intryck som jag har svårt att sätta fingret på. (Visserligen ingen ny och banbrytande observation, men i sann bloggaranda struntar jag glatt i det.) Vissa säger att dom närmast saknar arkitektonisk stil, vilket kanske är sant i samma mening som att t.ex. miljonprogrammets hus saknade stil, men det är inte riktigt det jag menar. Det närmaste jag kan komma är att många byggnader känns som fullskalevarianter av miniatyr-modeller, ofta med sterila puts-ytor och hög symmetri. Att det nästan inte finns några människor som vandrar omkring i suburbia bidrar till intrycket av att vandra runt i en modellvärld ("älskling, jag krympte mig själv").

Kanske beror fenomenet delvis på att många amerikanska hus byggs helt utan något arkitektoniskt sammanhang (små lådor på tryggt avstånd från alla andra lådor - plastmaskrosor i asfaltsöknen) precis som jag tänker mig att modelljärnvägarnas hus av nödvändighet måste tillkomma utan sammanhang. Jag har tyvärr ingen jättebra bild för att illustrera det hela, och fenomenet gör sig nog för den delen inte lika bra på bild som i verkligheten, men jag får ändå ge det ett försök.

3 månader med Google

Och vilka månader det varit, det känns redan som jag gjort skillnad för aktiekursen =)

Världens coolaste kontor

Förra helgen hade Google en stor in- och omflyttningskarusell, och i måndags invigdes de nya lokalerna. Även om själva kontoren är sig lika, så har desto mer hänt runtikring. Framförallt har mötes-/konferensrummen fått lite mer kreativ utformning som t.ex. skidliftar, igloos (med plats för 4) och giganto-ägg i olika färger, och uppehållsrummen har utökats med både ett bibliotek med "eldstad" och ett ljudisolerat game room med fussball, biljardbord, tevespel och mycket mer.








Det häftigaste är dock att vi fått brandstationsstänger för snabb förflyttning mellan våningar (åtminstone i ena riktningen), och en rutschkana rakt ner i matsalen. Av en händelse är jag placerad så att rakaste vägen till matsalen passerar både en brandstationsstång och rutschkanan, så dom blir flitigt använda.

I'm feeling lucky

De första två veckorna på Google har mest handat om att försöka snappa upp så mycket information som möjligt utan att huvudet exploderar, och utan att hjärntvätten får alltför stor inverkan. "I'm feeling lucky" är inte bara en knapp på Googles hemsida, utan också det mantra vi repeterar i kör varje morgon istället för morgonbön. *


Första veckan har man ingen identitet utöver "Noogler", och det är vilktigt att inte glömma hur man känner sig.

Jag har på två veckor avklarat nästan alla officiella introduktionsföreläsningar mm. och har fått ett litet startprojekt som jag ska ge mig i kast med innan jag börjar jobba på den "riktiga" koden. Det är dock allmänt känt att man inte åstadkommer något produktivt första tiden, så jag sitter mest och tar mig igenom "Noogler"-listan över saker att göra och lära sig. Plus provar på gratismaten, för den hungrige finns både frukost, lunch, och middag (och vem vet när dom börjar med nattamat också =) samt snask och dryck motsvarande en mindre kiosk på varje våning. (Google har en officiell policy att inte berätta hur mycket som spenderas på mat till anställda!) Dom ska försöka fixa fram ett gym någon gång nästa år, och det lär kanske behövas vid det laget.


Det kan vara kallt i Schweiz på vintern, så det är tur att man får en charmig Noogler-mössa.

Hittils har jag inte tagit mig för mycket utanför jobbet, men googlare går någorlunda regelbundet ut och dricker öl, så det har jag åtminstone gjort ett par gånger. Tacksamt nog är det ju överlag smart och intressant folk som jobbar på Google, så det finns ju gott om saker att prata om både på och utanför jobbet.

Jag har ännu inte haft någon framgång med letandet efter bostad - jag har tittat på fyra olika ställen, ansökt om tre och fått avslag på två (beskedet för den trejde kommer nästa vecka). För en kollega krävdes det 2,5 månader och 15 ansökningar innan han hittade boende, men de flesta verkar lyckas fortare än så. Men rösterna i mitt huvud säger att rätt inställning är "I'm feeling lucky".


(* Det påpekas också att den som bloggar om Google bör berätta att man har sina egna åsikter som inte behöver sammanfalla med Googles. Jag vet inte om man också bör säga att man ljuger och överdriver ibland, men det är nog lika bra.)