Mer om labbet

Sedan jag skrev sist har det hänt en hel del på labbet. Murakami började först med att ignorera mig, och menade att han inte hade tid att prata med mig (trots att han mest satt och läste i en bok). Då föreslog jag att jag kunde prata med Naomi Kitagawa som är professorsassistent på labbet, och som var med redan när den första artikeln skrevs. Hon har sedan dess handlett några generationer studenter, inkluside Murakami, och har hjälpt dom vidareutveckla modellen. Då menade Murakami att han nog ville vara med på mötet, jag antar att tidsbristen tog slut abrupt där...

Till skillnad från Murakami var Naomi intresserad av den gamla modellens egenskaper, och lyssnade intresserat (om än med viss svårighet pga språkbarriärer) på mina resultat. Efter att jag förklarat hur jag tänkt, och matematiskt visat varför de flesta tidskonstanter knappast går att bestämma så sa hon att den matematiska förklaringen visserligen var ny, men dom visste redan innan publicering att deras tidskonstanter var helt godtyckligt valda! Jag kunde förstås inte fråga varför dom då hade skrivit att konstanterna var välbestämda, men det hade varit intressant att få veta.

I alla fall, vi konstaterade att jag skulle undersöka om man kunde göra något åt modellen för att bättre kunna bestämma vad som egentligen händer. Så jag har dammat av modellerings-matematiken och räknat fram 3 olika modeller som bygger på lite olika antaganden (dvs förenklingar) och konstaterat att en av dom verkar lovande, fast den förutsätter att man kan mäta så kallade "radikaler" medan reaktionerna fortlöper.

Teknisk avstickare: Lite förenklat kan man säga att det sker två viktiga reaktioner. Den första sker när en syremolekyl spontant stjäl en av väteatomerna från en vitaminmolekyl, vilket gör att vitaminen inte längre är en stabil molekyl, utan en så kallad "radikal". Detta leder till den andra reaktionen: radikalen stjäl i sin tur en väteatom från en annan vitaminmolekyl, som sedan stjäl från nästa, osv. Varje molekyl ändrar genom denna process (väteförlust+vätestöld+lite andra reaktioner) struktur, och tappar sin biologiska funktion. Kan man mäta hur stor koncentration av radikaler som finns under experimentets olika stadier, så ger kan man räkna ut t.ex. hur långa kedjereaktioner varje syre ger upphov till, och andra saker. Radikaler är dock inte lätta att mäta, utan man får ta hjälp av speciella maskiner, som labbet dock lyckligtvis har tillgång till.

Vi får se om det blir några experiment snart, jag ska först och främst försöka övertyga mig själv om att jag inte fallit i samma fälla som den tidigare modellen, och alltså att tidskonstanterna i min modell verkligen går att räkna ut med någon form av noggrannhet. Det arbetet är förstås mycket mer tillfredsställande än räkna fram verklighetsfrånskilda konstanter i experiment som är för tillkrånglade för sitt eget bästa, men man påminns ändå ständigt om vilket land man är i. Naomi avslutade och sammanfattade mötet med att det var intressant att se vilka olika ändringar man kunde göra med modellen, men att det förstås var upp till professor Yonemoto vilka som skulle accepteras eller inte.