Nikko

Det blir förstås lite långtråkigt att bara vara i Sendai, så 3-4 februari reste jag och två andra svenskar till Nikko (uttalas ungefär nickåå), främst känt för sitt magnifika tempelområde. Jag besökte Nikko under 2005, men då under en helt vanlig dag. 3 februari är däremot en speciell dag, nämligen "Setsubun", den japanska månkalenderns nyårsafton. (Nuförtiden används den gregorianska kalendern i Japan, men Setsubun-traditionen är över 1000 år gammal och använder den äldre kalendern.)


Utanför den största tempelbyggnaden stod folk uppradade med kamerorna i högsta hugg, för att föreviga processionen på väg in i templet för att utföra ceremonierna. Dessa två munkar gick först och spelade conch.

Eftersom det nya året börjar med vår så är alltså Setsubun officiellt sett den sista vinterdagen, vilket kan tyckas lite märkligt med tanke på att februari är den kallaste månaden. Hursomhelst, enligt traditionen är nyårsafton ett bra tillfälle att skrämma bort demoner och djävlar, och praktiskt nog behöver man inte mer avancerade vapen än bönor, som man bara behöver kasta upp i luften eller ut genom en dörr lite halvt planlöst. Varför göra det svårt för sig?


Eftersom vi stod utanför templet (i solskenet) och tittade in (i skuggorna) var det närmast omöjligt att få någon bra bild. Mannen till vänster spelade trumma och de tre munkarna i mitten tände ljus och en stor eld, samt sjöng och läste texter.


När munkarna var klara med sina ceremonier fick en skara inbjudna skådespelare från en känd japansk tv-serie äran att kasta bönor.



Kändisarna kastade ut små paket med bönor, pappersnäsdukar, små figurer, godis, mm. Eftersom vi inte alls var förberedda på vad som skulle hända var vi långt från prylregnets centrum, men det fanns minst sagt tillräckligt med japaner som trängdes och täckte upp vår frånvaro. Vissa hade med sig påsar för att maximera fångsten.


Nikko är otroligt storslaget, med oräkneliga skulpturer och utsmyckningar, och sanslösa mängder guld, guld, guld. Många tempel finns samlade på ett område, men det pampigaste är Tosho-gu som byggdes som mausoleum för Tokugawa Ieyasu. Tokugawa tog makten över Japan 1603 (den japanska titeln shogun brukar inte översättas, förmodligen därför att militärdiktator inte har riktigt samma mystiska, exotiska klang) och vars familj behöll den i över 250 år. På eftermiddagen hittade vi ett annat "prylregn" och fick chansen att slåss om små värdelösa souvenirer.


Tre världskända apor, även om inte många vet att dom (förmodligen) kommer från Nikko.



Exempel på de guldbeprydda skulpturer som till synes täcker nästan varje yta som går att utsmycka.


På kvällen åt vi okonomiyaki, som närmast kan liknas vid en japansk omelett. Ibland tillagas dom i köket, men på den här restaurangen fick man beställa in små skålar med ingredienser, röra ihop med äggsmeten och sedan steka själv. Mycket gott, fast det är ibland svårt att äta med pinnar, eftersom man inte utan vidare får tag på några "tugg-stora" bitar.


Claes med en precis påbörjad och en snart klar okonomiyaki.


På söndagen tog vi bussen upp i bergen, till Nikkos nationalpark. En serpentinväg som var för smal för att vara dubbelriktad tog oss upp till ett vindpinat vinterlandskap. Mitt i nationalparken ligger sjön Chuzenji instängd mellan bergen, och trots att man är uppe på 1300 meters höjd så känns det alltid som om man befinner sig långt nere, vid foten av "de riktiga" bergen. Och när man tittar upp på det nästan perfekt konformade Nantai (ca 2500 möh) så förstår man att det är skillnad på berg och berg.


Utsikt över Chuzenji, som enligt termometern borde börjat frysa för länge sedan, men som räddades av att vatten inte kan frysa om det blåser tillräckligt. Tyvärr gäller ju det omvända för människor, framförallt om man är dum nog att ta av sig handskarna och fotografera...


Man kan nästan bli hypnotiserad av Nantai, fast tyvärr kan nog inte en bild fånga hur enormt berget är.

Vid sjöns utlopp finns ett nästan 100 meter högt vattenfall, Kegonfallen. På vägen dit såg vi en liten flock apor, som jag dock tyvärr inte fick någon bra bild på. Det är enligt turistinformationen "ett av Japans tre högsta vattenfall", vilket jag tyckte lät som marknadsföringsspråk för "det tredje högsta", men uttrycket beror förmodligen beror på att det högsta vattenfallet är torrlagt utom under vårfloden. Wikipedia meddelar torrt att Kegonfallen är "famous for suicides".


Kegonfallen

Vi åt mat på en liten restaurang vid Nantais fot, och beställde något som servitören menade var en lokal specialitet. Förutom huvudrätten fick man in vad som närmast kan benämnas som friterad fisksallad, alltså en hög av vad som närmast såg ut som friterad akvariefisk. I Japan är man inte alltid så knusslig med vilka delar av fisken man äter, men jag måste säga att jag föredrar fisk som är stor nog att kunna rensas...