Allt måste beskrivas

Betraktelser från Death Valley

2009-07-10T01:15:00.006+02:00

— Det är varmt med 46+ grader i skuggan. Framförallt när det knappt finns någon skugga.

— En rekommendation om att dricka minst fyra liter vatten om dagen kan låta mycket — tills man vid 11.30-tiden avslutat dagens tredje liter, och inser att det nu börjar bli varmt på riktigt.

— När folk traskar på saltslätter uppstår saltstigar.

— Efter en stund i solen längtar man efter en kall dusch. Tyvärr använder man i Death Valley inte de två kranarna för varmt och kallt vatten — istället finns en kran för varmt vatten, och en för ännu varmare vatten. Å andra sidan behöver man inte fippla med två kranar när man tar en varm dusch. Eller ett svalkande glas varmt vatten.

— Stenarna är färggladare än man väntar sig - mot den beiga bakgrunden framträder gult, orange, rött, rosa, svart, turkost, blått, grått, brunt och vitt.

— Efter att man låter kallt vatten stå ett tag så smakar det som kall-dryck-som-blivit-ljummen. Om man låter det stå lite längre smakar det som varm-dryck-som-blivit-ljummen.

— Första uppslaget av tidningen "Hej och välkommen till Death Valley" (löst översatt) innehåller en historia om någon som vandrade lite för långt och på några timmar dog av törst.

— Den karaktäristiska doft av upphettat trä som jag hittills endast sammankopplat med bastudoft uppstår också intill träplank i Death Valley.

— 30 grader kan kännas rätt svalt och skönt ibland.

CSN

2009-03-24T22:07:00.000+01:00

Varje generation behöver en sammansvärjande rit, och eftersom lumpen under nittiotalet ansågs både dyr och könsdiskriminerande lades den ner och det uppstod ett behov av ersättande ritual. Tacksamt nog fanns en annan organisation som också aspirerade till att lite godtyckligt jävlas med ungdomars liv - jag talar givetvis om CSN.

CSN lyckas med kreativa metoder och regler - t.ex. påminnelseavgifter som med riksdagens medgivande strider mot gällande förordning om ersättning för inkassokostnader - sammansvärja Sveriges studenter (och ex-studenter) mot gemensam fiende. Hittils har jag känt mig lite utanför - CSN:s stridsenhet ägnade mig ingen särskild uppmärksamhet under studietiden, och jag har undrat om mitt namn möjligen kommit bort i rullorna. Icke så.

CSN har nu fått för sig att jag inte var berättigad studiemedel för dom sista veckorna i Japan, eftersom dom inföll i juli och augusti 2007, vilket råkar vara andra halvåret 2007, dvs samma halvår då jag drygt fyra månader senare (efter examen, dessutom!) skriver kontrakt för att sälja min gamla lägenhet (med betalning 2008!). Att man som student inte kan leva på inkomster från framtida lägenhetsförsäljningar har uppenbarligen inget med saken att göra, ett halvår är ett halvår, och ett fribelopp är ett fribelopp.

Som grädde på moset meddelar dom dessutom hjälpsamt att "För att undvika återkrav för ett halvår då din inkomst inte överstigit det så kallade fribeloppet, är det därför viktigt att du visar när till exempel realistationsvinsten för lägenhetsförsäljningen uppkom eller när lönen betalades ut". Jättebra tips, eftersom jag i så fall måste betala tillbaka mer än om jag inte meddelar något och inkomsten anses jämnt fördelad över halvåren. Är det ett klurigt påhitt för att straffa dom som kuggade matten?

Det blev aldrig någon militärtjänstgöring för mig, men det känns tryggt att CSN inte sviker sitt nya uppdrag. Jävla CSN.

Reklam och sånt

2008-12-10T23:19:00.007+01:00

Av god svensk tradition är det arbetarpartiet (antingen det gamla eller det nya) som bestämmer 365 dagar om året (man borde ha val den 29:e februari varje år...), och gör sålunda reklam några månader vart fjärde år – endast kommunisternas och nynazisternas flygbladsredaktörer håller modet uppe däremellan. Här i Schweiz ligger makten istället hos folket och kyrkan, och det har gjort att budskapstyngd reklam visas året runt. Vi börjar med folket.

Jag vet inte om Schweiz är världsmästare i direktdemokrati, men dom är åtminstone inte långt ifrån. Som utböling får man inte rösta, men påverkas ändå på olika sätt. Tills nyligen mer direkt genom att vissa delar av landet haft lokala omröstningar om vem som ska få eller inte få medborgarskap, även om just den företeelsen avskaffades eftersom det tydligen mest ledde till rasism och, eh... dålig stämning.

Det ständiga röstandet livnär en mindre industri vad gäller politisk reklam, både på allmänna annonsplatser och i brevlådan (politiska organisationer verkar antingen ha eller ta sig undantag för "ingen reklam, tack"-skyltar). Häromveckan avgjordes senaste rundan av omröstningar, då bland annat droger var på agendan, både cannabislegalisering (nej) och tillåtelse av läkemedelsförsäljning av läkare (ja). Vän av ordning tänker förstås att det ledde till stort rabalder kring cannabis, men att ingen skulle bry sig så fasligt om huruvida de privata apoteken skulle få konkurrens från likaledes privata läkare vad gäller försäljning av läkemedel. Icke så. Att en av frågorna hade med cannabis att göra snappade jag endast upp av Svenska Dagbladet av alla ställen, medan var och varannan annonspelare i stan sa antingen "Ja zur Wahlfreiheit" eller hade en skräckinjagande bild av vad det skulle betyda att köpa läkemedel från sin läkare:

Att man hamnat i ett konservativt land märker man när nej-sidan inte ens bryr sig om att förklara varför förslaget är dåligt, utan satsar på en slogan på temat "det funkar ju bra nu" (löst översatt). Kampanjen hade stort stöd i apotekslobbyn – jag har 6 apotek på vägen till jobbet, som av en händelse råkar vara 6 spårvagnshållplatser bort – och alla hade planscher i fönstren. Den svensk som tänker "inte nu igen" vad gäller snacket om euro-omröstning kan trösta sig med att det här var tredje gången schweizarna röstade om läkemedelsförsäljning, och jag vet inte om det blir sista heller...

Kyrkan då? Jo, dom verkar inte ha någon riktig opposition, så det är ännu svårare att förstå sig på deras budskap – dom behöver varken motivera till eller från. En sådan konstighet är att sabbaten ska hållas mestadels helig, så inga affärer har öppet på söndagarna – utom på järnvägsstationer av någon anledning. Kanske måste Gud få koppla av på söndagarna med att leka med sin märklinjärnväg i full skala? Hursomhelst har det växt fram hela shoppingcentran under järnvägsstationerna, som pga geografisk närhet (och administrativ slughet?) också tillåts hålla söndagsöppet, och, i brist på konkurrens, förstås är proppfulla på söndagarna.

Kyrkans reklam är av snällare och mer kryptisk natur än den politiska, som detta exempel:

Jesus sade: Jag är världens ljus

Som mer eller mindre religiöst oskolad ateist tyckte jag inte det var det slagkraftigaste citatet man kunde hitta i bibeln – och kunde dom inte valt en bättre bild av Jesus uppe i hörnet?

9 lösryckta ord kan dock behöva sitt sammanhang – dom kommer från samma historia som det kanske mer välkända citatet "Den av eder som är utan synd, han kaste första stenen", där Jesus gör en fredligare tolkning av Mose lag att äktenskapbrottslingar ska stenas. En uppfriskande skillnad mot den kristna propagandan man stöter på i USA, men det är en historia för ett annat tillfälle.

Amerika

2008-07-20T19:41:00.000+02:00

Jag är nyss hemkommen från min andra tjänsteresa till USA, närmare bestämt Googleplexet i Mountain View i Kalifornien. Mycket skulle kunna sägas om besöket och om landet, men jag nöjer mig med två korta observationer:

1. Börsen verkar inte ha så stort förtroende för Googles ekonomiska situation, att döma av företagets värdering. Å andra sidan känns det tryggt att vi (bevisligen) anser oss ha råd att ha någon anställd med ansvar för att kratta volleybollplanen på huvudkontorets gårdsplan.

2. Amerikansk arkitektur ger ett särskilt intryck som jag har svårt att sätta fingret på. (Visserligen ingen ny och banbrytande observation, men i sann bloggaranda struntar jag glatt i det.) Vissa säger att dom närmast saknar arkitektonisk stil, vilket kanske är sant i samma mening som att t.ex. miljonprogrammets hus saknade stil, men det är inte riktigt det jag menar. Det närmaste jag kan komma är att många byggnader känns som fullskalevarianter av miniatyr-modeller, ofta med sterila puts-ytor och hög symmetri. Att det nästan inte finns några människor som vandrar omkring i suburbia bidrar till intrycket av att vandra runt i en modellvärld ("älskling, jag krympte mig själv").

Kanske beror fenomenet delvis på att många amerikanska hus byggs helt utan något arkitektoniskt sammanhang (små lådor på tryggt avstånd från alla andra lådor - plastmaskrosor i asfaltsöknen) precis som jag tänker mig att modelljärnvägarnas hus av nödvändighet måste tillkomma utan sammanhang. Jag har tyvärr ingen jättebra bild för att illustrera det hela, och fenomenet gör sig nog för den delen inte lika bra på bild som i verkligheten, men jag får ändå ge det ett försök.

3 månader med Google

2008-03-04T23:43:00.004+01:00

Och vilka månader det varit, det känns redan som jag gjort skillnad för aktiekursen =)

Världens coolaste kontor

2008-01-26T19:03:00.000+01:00

Förra helgen hade Google en stor in- och omflyttningskarusell, och i måndags invigdes de nya lokalerna. Även om själva kontoren är sig lika, så har desto mer hänt runtikring. Framförallt har mötes-/konferensrummen fått lite mer kreativ utformning som t.ex. skidliftar, igloos (med plats för 4) och giganto-ägg i olika färger, och uppehållsrummen har utökats med både ett bibliotek med "eldstad" och ett ljudisolerat game room med fussball, biljardbord, tevespel och mycket mer.

Det häftigaste är dock att vi fått brandstationsstänger för snabb förflyttning mellan våningar (åtminstone i ena riktningen), och en rutschkana rakt ner i matsalen. Av en händelse är jag placerad så att rakaste vägen till matsalen passerar både en brandstationsstång och rutschkanan, så dom blir flitigt använda.

I'm feeling lucky

2007-12-02T23:38:00.000+01:00

De första två veckorna på Google har mest handat om att försöka snappa upp så mycket information som möjligt utan att huvudet exploderar, och utan att hjärntvätten får alltför stor inverkan. "I'm feeling lucky" är inte bara en knapp på Googles hemsida, utan också det mantra vi repeterar i kör varje morgon istället för morgonbön. *

Första veckan har man ingen identitet utöver "Noogler", och det är vilktigt att inte glömma hur man känner sig.

Jag har på två veckor avklarat nästan alla officiella introduktionsföreläsningar mm. och har fått ett litet startprojekt som jag ska ge mig i kast med innan jag börjar jobba på den "riktiga" koden. Det är dock allmänt känt att man inte åstadkommer något produktivt första tiden, så jag sitter mest och tar mig igenom "Noogler"-listan över saker att göra och lära sig. Plus provar på gratismaten, för den hungrige finns både frukost, lunch, och middag (och vem vet när dom börjar med nattamat också =) samt snask och dryck motsvarande en mindre kiosk på varje våning. (Google har en officiell policy att inte berätta hur mycket som spenderas på mat till anställda!) Dom ska försöka fixa fram ett gym någon gång nästa år, och det lär kanske behövas vid det laget.

Det kan vara kallt i Schweiz på vintern, så det är tur att man får en charmig Noogler-mössa.

Hittils har jag inte tagit mig för mycket utanför jobbet, men googlare går någorlunda regelbundet ut och dricker öl, så det har jag åtminstone gjort ett par gånger. Tacksamt nog är det ju överlag smart och intressant folk som jobbar på Google, så det finns ju gott om saker att prata om både på och utanför jobbet.

Jag har ännu inte haft någon framgång med letandet efter bostad - jag har tittat på fyra olika ställen, ansökt om tre och fått avslag på två (beskedet för den trejde kommer nästa vecka). För en kollega krävdes det 2,5 månader och 15 ansökningar innan han hittade boende, men de flesta verkar lyckas fortare än så. Men rösterna i mitt huvud säger att rätt inställning är "I'm feeling lucky".

(* Det påpekas också att den som bloggar om Google bör berätta att man har sina egna åsikter som inte behöver sammanfalla med Googles. Jag vet inte om man också bör säga att man ljuger och överdriver ibland, men det är nog lika bra.)

Första dagen som Noogler

2007-11-19T21:31:00.000+01:00

Jag har flyttat till den lilla möblerade ettan där jag ska bo i någon månad eller så (beroende på hur fort jag hittar permanent boende). Zürich har ett fiffigt system för att hjälpa morgontrötta: vid sjutiden börjar stans alla kyrkklockor dåna! Jättebussigt! Det hjälper inte att alla väggar verkar fasligt tunna, så jag hör dessutom både när grannarna klampar runt och när dom snarkar.

I alla fall... så har den stora dagen äntligen infallit.

Min rekryterare hade informerat mig om att jag skulle dyka upp kl 10.30, vilket jag också gjorde. Eftersom jag bor rätt nära kontoret var det bara några minuters gångväg, och jag såg till att komma i tid. Trodde jag. Alla andra nooglers (nyanställda) hade tyligen fått veta att dom skulle vara där 10 (vilket också råkade vara tiden då programmet startade), så när jag kom dit hade dom redan delats in i grupper och fått som uppdrag att vandra runt och lära känna lokalerna. Jag fick istället veta att jag skulle göra mitt bästa för att leta upp en av grupperna (tipset var att dom nog såg lika förvirrade ut som jag...) och hänga med dom.

Kanske inte så jag helst skulle börjat dagen, men det hela löste sig såsmåningom. Jag fick en dator och ett passerkort och lunchade sedan med min mentor, som har lovat att vara mig behjälplig under den första tiden. (Mentorer är tänkta att vara dom man vänder sig till med saker som man inte vet vem man ska vända sig till, och som - till skillnad från chefer osv - man inte behöver imponera på genom att undvika dumma frågor.) Det visade sig också att vi var ett 8 nooglers som började samma dag, och jag tror inga två var från samma land.

Efter massor av information på eftermiddagen om allt möjligt googlianskt vandrade jag iväg till Googles nya kontorslokaler (där jag kommer hamna), och fick dels veta att det egentligen inte finns någon plats för mig, men att det brukade vara så och det kanske skulle gå att flytta på någon...

Jag antar att jag inte ska säga för mycket om just vad jag ska göra (och jag kan inte påstå att jag vet så mycket själv heller ännu), men det handlar om ett internt projekt för att optimera bandbreddsanvändning för diverse program och produkter. Hela dagen imorgon är full av infopass, men på onsdag ska jag ha tid att prata med min projektgrupp och få veta mer om den och om vad jag ska göra.

Alla nooglers fick varsin ballongprydd chokladkaka att ta med sig hem, antagligen för att man raskt ska kunna komma igång med den beryktade viktökning som en googleanställning brukar leda till, får se hur det går med det...

På plats i Zürich

2007-11-15T17:43:00.000+01:00

Tiden går fort, jag har redan tagit mig ner till Zürich (några dagar innan min anställning börjat) och fått en genomgång av staden, landet och vad man bör tänka på när man ska bo och jobba här. Tacksamt nog har Google anlitat ett "relocation"-bolag, så jag får hjälp av en specialist (Sabine) med information och med dom papper som behöver fyllas i lämnas in, samt med att hitta bostad. Vi började med lite överblick över processen, och jag fick en bok och en massa broschyrer med ytterligare information. Dock fick jag inte reda på hur själva flytten av mina prylar kommer gå till, eftersom det tydligen hanteras av någon annan på en annan avdelning, som inte verkat vara så snabb på att svara på melj...

De 3 första nätterna bor jag på ett halvsunkigt hotell (som dock hade någorlunda rimligt pris, till skillnad från de flesta hotell i trakten). Det är centralt och tyst, så man får ta det goda med det onda. Första natten jag sov här brann det i grannkvarteret (sammanträffande?*) så flera gator och den närmaste kollektivtrafiken var avstängda idag. Å andra sidan verkar vinden ligga rätt, så röken och brandlukten drivs åt ett annat håll.

Zürich bjuder förresten i dagarna på både kyla, snö och regn (ibland får man jackpot med snöblandat regn!). Det ger inte riktigt lika bra intryck som sensommarvärmen när jag var nere sist, och jag känner mig lite blåst på den globala uppvärmningen.

Jag ska flytta in i en temporär lägenhet på lördag. Det är en möblerad etta på gångavstånd från Googlekontoret, där jag får bo en månad gratis men som jag kan fortsätta bo i om det krisar sig med det permanenta boendet. Angående det senare var jag idag med Sabine och tittade på en trea som ligger ute på marknaden. Bostadsmarknaden i Zürich är väldigt het, och enligt Sabine kan det vara ett tjugotal ansökningar till varje utannonserad hyresrätt. Det gör det möjligt för hyresvärdarna att välja och vraka, så vid ansökan ska man fylla i både om man har barn och/eller husdjur, om man spelar något instrument, osv, och sen får man reda på om man är "accepterad". Dessutom vill inte alla hyresvärdar ta emot utlänningar, men man får förstås aldrig reda på om det är en faktor i ett givet fall.

Hela fastigheten där trean låg var under helrenovering, så köket och badrummet är nyutrustat, och alla väggar nymålade, och de flesta rummen har nytt golv. Den ligger inte riktigt så centralt som jag skulle vilja, men å andra sidan ligger den kanske så centralt som jag vill betala för, och dessutom verkar det vara ett rätt tyst område och åtminstone tillräckligt centralt för att ha spårvagnsförbindelse. I alla fall, jag skickade in ansökningsblanketten, men det återstår att se hur det går.

På min lediga tid har jag passat på att gå på Zürichs nationalmuseum, som tyvärr också var under renovering. Dom verkade ha knött ihop samlingarna i en mindre del av byggnaden, så rummen låg lite huller om buller och det var omöjligt att följa någon "snitslad bana" som man brukar kunna. Drygt hälften av texterna fanns på tyska, engelska, franska och italienska, men engelska saknades rätt ofta och ibland fanns bara tyska. Å andra sidan är det väl hög tid att vänja sig vid tyskan antar jag. Jag fick en liten crash course i Zürichs historia, med rätt stor tonvikt på kyrkans roll. Allt var inte riktigt förståeligt med den magra bakgrundsinfo jag släpar runt på i huvudet, men det var uppenbart att kyrkan tagit en mycket större roll här (inklusive kamp mellan de huvudsakligen protestantiska städerna och den katolska landsbygden, samt mellan kantoner med olika trosuppfattningar) än i Sverige. Vad det lider kommer jag säkert lära mig mer om den saken, just nu har jag fullt upp med det jag behöver kunna om det nutida Schweiz.

(*Japp, sammanträffande)

Nya internationella äventyr

2007-10-20T13:02:00.000+02:00

Det är över 5 år sedan jag började på LTH, så både studiemedel och -motivation börjar vara på upphällningen. Eller snarare har dom varit på upphällningen rätt länge, och japanåret var mer eller mindre tänkt som "det sista året" på min utbildning. Framtiden är kanske aldrig mer öppen än när man som (snart) nybakad civilingenjör ska hitta sin plats i det så kallade arbetslivet (vilket är ett lite lustigt uttryck, eftersom det känns som "arbete" och "liv" oftare ställs i motsats till varandra)...

Trots utflykter i matematikens och bio-/kemins värld är det ändå programmeringen jag alltid kommer tillbaka till, så med siktet på #1 sökte jag i somras jobb på Google, närmare bestämt som mjukvaruingenjör på deras största europeiska kontor i Zürich. Siffror från 2006 visar att Google har ungefär 500 sökande per plats, men det bevisar ju bara att dåliga odds inte får folk att sluta söka. =) Efter en hel del nervöst väntande och en telefonintervju utsattes jag för en heldag med intervjuer på Zürichkontoret.

Jag var bara nere ett dygn i Zürich, så jag har inte fått mycket mer än ett första intryck av staden, men det var å andra sidan ett mycket gott intryck. Jag kom ner på söndag eftermiddag, och tydligen hade stan en "bilfri dag" med flera gator omgjorda till gågator, med försäljningsstånd och massa flanerande människor. Det hjälpte förstås att Schweiz, till skillnad från Sverige, fortfarande hade sommartemperaturer även i slutet av september. På måndagen lyckades jag leta upp Googles kontor, gömt i ett tråkigt, alldagligt kontorsbyggnadsområde (till skillnad från den mer centrala arktiekturen som närmast påminde om gamla stan i Stockholm), och fick en liten rundtur genom lokalerna. Klockan var bara 10, så folk hade inte dykt upp i någon större utsträckning. Det berodde inte bara på att folk i gemen var morgontrötta och hade flexibel arbetstid, men de som samarbetade med folk i USA hade större nytta av att stanna senare snarare än att komma tidigare. Skulle passa mig utmärkt!

Frågorna var tekniska och fokuserade på algoritmer, vilket jag var förberedd på, men jag var lite förvånad över att nästan alla "faktafrågor" var så grundläggande (områden täckta av t.ex. den allra första algoritmkursen på LTH). Många frågor var dock svårare att klassificera i svårighetsgrad eftersom man var tvungen att resonera kring problemen, och jag inte riktigt vet hur få eller många som kan göra det (i en stressituation dessutom). Förmodligen var tanken att den första kategorin frågor skulle kontrollera att man var "booksmart", och den senare "streetsmart", och i så fall så är det säkert vettigt att lägga ribban högre för "streetsmarthet" än för "booksmarthet".

Fem sådana intervjuer senare var det dags att åka hem och utsättas för ännu mer nervöst väntande. Igår fick jag svaret: jag får jobbet! Så nästa månad ska jag ta pick och pack och flytta söderut!

Jag har fått svara på lite olika frågor om vad jag helst vill jobba med, som Google ska försöka matcha med något projekt vars grupp kan ta sig an en "Noogler" (som är officiell benämning på nyanställda, det står till och med "Hi Noogler" på formuläret). Tydligen får man börja med ett lite "mindre viktigt" projekt som är tänkt att utsätta en för åtminstone en del av Googles interna kodbas och system, men utan att man kan ha sönder något viktigt. Det lär säkert gå bra, Google har rutin på att hjälpa nyanställda med att flytta, hitta bostad, fixa pappersarbete, osv, så jag hoppas att dom kan guida mig igenom hela processen.

Jag lär ha mycket mer att skriva om Google och Zürich i framtiden, men det har får räcka så länge. Dags att fira!

Slut på japanäventyret

2007-10-08T23:16:00.000+02:00

Trots viss inaktivitet på den här sidan har jag inte trillat av jorden, även om man från Japan sett skulle kunna mena att jag kommit halvvägs. För en dryg månad sedan åkte jag hem från Japan, och huserar numera i Lund (åtminstone tillfälligt, men det är en annan historia). Det har förstås hänt en hel del sedan juni, och det är kanske lika bra att ta en sak i taget. (Den som tröttnat på att läsa om mitt labb kan hoppa över två stycken nedan =)

Min sista tid på labbet gick mest ut på att reda ut detaljerna kring en ny modell med minimala förändringar från tidigare modell, men som av något som närmast kan beskrivas som en slump föll Yonemoto bättre i smaken än den gamla. Förklaringen är lite tekniskt bökig, men i princip kan man säga att en del av modellförenklingen är att "slå ihop" reaktioner med varandra, i det enklaste fallet så att a->b->c blir a->c, och därmed "bli av med" b i sina formler, även om den förstås ändå finns med i modellen. I praktiken är det bökigare, och man kan ibland göra på flera olika sätt, med några (oftast små) skillnader i de resulterande formlerna. När vi började modellera syreåtgången ställdes vi inför ett sådant val, och det visade sig att man kunde göra en förändring så att syreåtgången gick från att vara "implicit" till "explicit". Matematiskt sett gjorde det inte någon skillnad för möjligheten att modellera mängden förbrukat syre, men Yonemoto verkade känna sig tryggare med det nya valet, och de nya formlerna.

Tyvärr var de nya formlerna inte riktigt lika bra som de gamla när man matchade mot den experimentella datan (fast skillnaderna var rätt små), men det verkar inte som att det var jätteviktigt i sammanhanget. Yonemoto var hursomhelst nöjd med våra "framsteg", och jag skrev ihop en sida om det hela som jag kunde lämna in och sedan presentera, och Murakami jobbade vidare med nya experiment och skrev sedan ihop en längre rapport som han presenterade på japanska oljekemisternas årsmöte tidigare i september. (Det ska tilläggas att även om den nya modellens formler närmast är ett steg "åt sidan" så tillför de nya experimenten ny kunskap om hur reaktionerna sker under låga syrekoncentrationer mm. Jag menar alltså inte att hela Murakamis arbete är missriktat, utan noterar mest att arbetet på "min" lilla del - den matematiska modellen - inte resulterade i några framsteg i egentlig mening).

Resten av skolan tog också slut, tentorna kom en efter en utan några större överraskningar. Kursen "Japanese Business and Economy B" skulle avslutats med en utflykt till Toyota, där vi skulle få besöka deras världsberömda fabriker i "Toyota City". Tyvärr inträffade en jordbävning veckan innan, och fabriken fick stängas ner eftersom dom inte kunde få delar av en underleverantör, så hela resan ställdes in eftersom det inte fanns tid att göra den senare. Terminen avslutades med att alla utbytesstudenter höll korta föredrag om vad dom hållit på med på respektive labb, och det handlade om allt från att designa arkitekturen för ett dagis, till att programmera en robotarm, eller förstås ljuga lite om framsteg på det kemiska området.

Gruppfoto av den europeiska delegationen.

Det var förstås andra saker som tog slut också, det blev några stycken "sista kvällar med gänget", med de olika grupper av japaner och utlänningar jag umgåtts med. Jonglerings- och magiklubben som jag var med i under vårterminen hade lite sommarlovsfestligheter, men tyvärr missade jag deras lägerresa. Efter utbytesstudiernas avslutningsceremoni hade vi utbytesstudenter en sista utekväll (för mig åtminstone, även om inte alla var så snabba med att lämna Sendai), och dagen därpå var det dags att tömma och flytta ut ur rummet.

Ett gammalt hus i Takayama, använt för silkesmaskuppfödning.

Mina föräldrar hade några dagar innan kommit på besök, och tillsammans åkte vi runt i 2 veckor och såg på några olika ställen: Först Takayama och Kanazawa som båda hade mycket vackra bevarade traditionella byggnader och områden, och sedan Kyoto för att se på obon-festivalen där. Staden var drabbad av rekordhöga temperaturer (kring 38 grader, plus sol och mördande luftfuktighet), men vi kämpade på. En av dagarna berättade en ur hotellpersonalen att "you can't go out today", vilket nog är en direktöversättning av det japanska uttrycket för "det håller inte", snarare än "det är omöjligt", men det var å andra sidan inte långt ifrån.

En liten del av Fushimi Inari Taisha i Kyoto

Sist åkte vi till Shikoku som är en av de sydligare öarna och fick uppleva ett lite mindre "turistigt" Japan, med få utlänningar och ännu färre skyltar på engelska. Det var dock mycket vackert, framförallt kustområdet som såg ut över havet mot den japanska huvudön.

Vyn från Shikoku mot Japans inlandshav.

Allt roligt måste dock få ett slut, så efter en sista natt i Tokyo tog jag resan hem till Sverige och kylan.

Stranden

2007-06-14T15:21:00.000+02:00

Jag och två kompisar från USA (Dan och Keith) åkte igår på en spontancykeltur till stranden, i ett försök att komma undan fukten/hettan och vardagen. Eftersom skolan ställer sina krav på dagtidsnärvaro (och cyklandet är svettigt nog även under dygnets svalare timmar!) så cyklade vi iväg sent i går kväll, och återvände i morse.

Tyvärr ligger inte Sendai jättenära stranden, fågelvägen rör det sig om ungefär 1,5 mil, och cykelvägen är bra mycket längre. Speciellt om man åker fel, vilket vi förstås gjorde. Av någon anledning hittade vi bara vägskyltar till några olika tätorter och till Sendais flygplats, inte "närmaste vägen till havet" som vi skulle behövt. Man får nöja sig med det lilla, antar jag, om man nu inte råkar syfta på motion, vilket det blev gott om.

Tacksamt nog kan man räkna med att aldrig behöva packa matsäck i Japan, eftersom det här fullständigt kryllar av s k "konbini" (convenience stores). Totalt är dom knappt 50 000 stycken (dvs en per 2000-3000 invånare), och erbjuder dygnet-runt-tillgång till färdigmat, sprit, tidningar, tobak, läsk, snask osv. Mycket riktigt fanns en konbini ett stenkast från stranden, och där pasade vi på att proviantera.

Kusten består här av en mycket behaglig, bred och mjuk sandstrand, och trevligt långgrunt vatten. Väl på stranden hittade vi ett ställe att göra upp en liten eld på, och satt sedan halva natten framför den och snackade skit om lite allt möjligt, och försökte bland annat blicka lite framåt eftersom det börjar bli dags att tänka på livet efter Japan. Några andra människor på stranden avfyrade fyrverkerier lite halvhjärtat. Dom gav såsmåning om upp och gick hem, medan vi gav upp och lade oss.

Jag tror aldrig jag övernattat så nära havet innan, och ljudbilden av det mullrande havet var väsentligt mer imponerande på natten än jag någonsin upplevt på dagen. Jag vet inte om det var för att de avlägsna, dova ljuden dominerade ljudbilden på ett helt annat sätt än på dagen, eller om mörkret och den övriga stillheten och tystnaden förstärkte effekten, men naturkrafterna gjorde sig påminda på ett sätt som närmast påminde om åska.

Det ljusnade tidigt (om än inte på långt när lika tidigt som i Sverige), och tyvärr visade morgonljuset att renligheten i Japan inte sträcker sig ända ut till havet - bland tången och allt "naturligt skräp" fanns även gott om människoproducerat skräp. Även om ett frigolitägg fick agera förgrund i bilden nedan var det påfallande i vilken omfattning repstumpar verkar produceras av fiskenäringen.

Nåja, skräpet var ju inte det intressantaste man kunde titta på, så vi gick vidare och kikade på några som trots den (i mina ögon) tidiga timmen redan var ute och fiskade. I brist på möjlighet till torrskodd överfart hade dom iklätt sig våtdräkt och vadat eller simmat ut till en av de konstgjorda öarna strax utanför stranden och fiskade där med kastspö. Ön var förresten till stor del tillverkad av betongtrianglar, vilket kändes mycket futuristiskt.

Huruvida fiskarna fick något napp vet jag inte, det enda djurliv vi själva hittade (utöver insekter och skräniga fåglar) var en orm som mest verkade ligga på stranden och invänta högre temperaturer. Temperaturen vid den här tiden på året blir visserligen inte lägre än ca 17 grader (gäller både luft och vatten, antar jag), men det gör kanske att ormarna har råd att vara kräsnare.

Kräsna var dock inte vi, utan vi hoppade i plurret. Det var mitt första utebad för säsongen, men att bada innan 8 på morgonen förtar lite poängen med att svalka sig från hettan. Jag misstänker dock att jag kommer få tillfälle att åka tillbaka även någon gång när sommarhettan slagit till "på riktigt". Eftersom skolan kallade så fick vi ta cykelturen tillbaka in till stan, käka lite frukost och duscha och sedan försöka överleva skoldagen utan att somna (och som tur är är inte ens "utan att somna" något som är strikt nödvändigt i det här landet!)

Och eftersom det är regnperiod så har det förstås passat på att regna idag. Man får väl försöka ha inställningen "bättre idag än igår natt", om man ska klara sig undan att bli deprimerad av regnperioden här...

Mer om labbet

2007-06-13T13:48:00.000+02:00

Så blev det till slut dags att visa vad jag gjort för professor Yonemoto.

Jag har räknat en del på vilka krav som måste uppfyllas för att man ska få någorlunda stor noggrannhet för sina uträknade värden, och konstaterat att det borde vara möjligt, åtminstone om experimenten går någorlunda på det sätt som antar. Professorsassistenten Naomi var (i stort sett) med på noterna när vi hade möte igår, och hon förstod nyttan av att göra nya experiment, och hur min nya modell fungerade (och varför). Hon varnade dock för att Yonemoto kanske inte skulle vara lika förstående, vilket han inte heller var.

Jag uppmanades förbereda lite utskrifter av mina figurer, för även om Naomi och Murakami hade tyckt det var ok att titta på min dataskärm, så är Yonemoto traditionalist och vill ha sitt papper (en död-träd-kramare, så att säga). Så jag förberedde lite utskrifter, och visade för Murakami innan. Han kom med hjälpsamma tips som t.ex. att nedre delen av en figur bör sammanfalla med y-axeln. Inte för att det gör så stor skillnad för honom, eller för figuren för den delen, utan för att Yonemoto har fixa idéer om hur figurer ska se ut.

Själva mötet var smått bisarrt. Jag hade väntat mig att Murakami skulle vara med, vilket han också var. Han försökte i sin tur (på japanska) en tveksam Naomi om att hon också borde följa med, vilket hon också gjorde efter viss tvekan. Så vi tre gick iväg till Yonemoto. Jag hade naivt förväntat mig att jag skulle bli ombedd att berätta om vad jag pysslat med, men istället tog främst Naomi men även Murakami och redogjorde för mina idéer, på japanska. Jag själv fick vid något enstaka tillfälle någon fråga, men inte på långa vägar så ofta som jag av diskussionen märkte egentligen skulle behövts. Men det vore lögn att säga att jag hade någon chans att hänga med i någon större utsträckning.

Tyvärr (för dagens situation, åtminstone) så ingår inte någon teknisk vokabulär i den japanskundervisning jag deltar i. Detta diskussionen, och även om jag förstås kunde följa med i vilka figurer och formler dom pekade på, och visste vilket ämne diskussionen rörde, så hade jag ingen susning om vad Yonemoto hade för synpunkter på det hela.

Han verkade hursomhelst föga intresserad av att förstå vad jag gjort, såvitt jag kunde förstå så ratade han t.ex. en variabelsubstitution jag gjort för att få enklare formler, och verkade tro att jag var ute och dallade med abstrakta begrepp utan kemisk förankring (även den ovane japansktalaren förstår ordet "nonsens"). Yonemoto ratade också utan vidare en graf som visade hur mina formler modellerade att radikalkoncentrationen skulle utvecklas över tid, eftersom den inte angav någon absolut skala (dvs den angav alltså bara relativa koncentrationer), istället för att acceptera att meningen med experimenten delvis var att fastslå absoluta koncentrationer, och samtidigt se om kurvans "form" hos experimentet överensstämde med modellens.

Yonemoto menade också att det börjar bli för sent att genomföra några riktiga experiment, åtminstone i någon "heltäckande" skala. Den tidigare modellen var ju ett helt doktorsprojekt i sig, och min modell är experimentmässigt knappast enklare.

Efter mötet hade jag, Naomi och Murakami lite genomgång (på engelska) där dom förklarade vad Yonemoto haft för invändningar, och jag berättade vad jag hade för svar och förklaringar. Yonemoto hade haft ungefär samma sorts funderingar som Naomi hade vid första mötet, men skillnaden var att hon tagit sig tid att försöka förstå, och ställde frågorna till mig. Eftersom jag knappt låtsades om på dagens möte kunde Yonemoto bara få svar på de frågor Naomi ställt till mig och det jag förklarade vid första mötet, och han var inte särskilt tålmodlig när han inte fick snabba och raka svar på sina övriga frågor.

Nåja, exakt hur det hela kommer utveckla sig vet jag inte. Jag och Murakami kommer göra några begränsade experiment, och förhoppningsvis åtminstone få reda på om jag helt varit ute och cyklat eller om det skulle vara värt att fortsätta. Hur min rapport, som ska in om en knapp månad, vet jag däremot inte. Tydligen ska jag bara lämna in att "abstract" på en sida, så det lär gå att ljuga ihop något. =)

Sommar

2007-06-13T13:47:00.000+02:00

Sommaren har kommit till Sendai, och med den hettan och fuktigheten. Jag har hört att hettan kommit till Sverige också, så dygnsmedeltemperaturen på sistone är bara någon enstaka grad högre här, men luftfuktigheten gör stor skillnad!

Sendai är visserligen både kallare och torrare än Japan i stort, men det faller ändå dubbelt så mycket regn här som i Sverige, och luftfuktigheten den sista tiden har legat kring 80% (mot 60% i Sverige). Och värre lär det bli, både värme och fukt.

Sommaren är Japans regnperiod (på japanska "tsuyu", vilket av någon anledning skrivs med tecknen "plommon-regn"), och under juni-september faller mer regn än under hela året i Sverige. Nästan ingen här använder regnkläder, istället har man paraply, både till fots och till cykel. (Att paraplyet för cyklisten mest skyddar huvudet verkar inte göra någon större skillnad för folk.)

Det blir svettigare och svettigare att klättra de 120 meterna upp till kemilabbet, framtiden lär utvisa hur länge det kommer vara realistiskt... Nåja, värmen och regnet gör åtminstone att allt växer så det knakar, på vägen till skolan finns t.ex. smultron som nästan ser ut som jordgubbar.

Mer om labbet

2007-05-28T07:48:00.000+02:00

Sedan jag skrev sist har det hänt en hel del på labbet. Murakami började först med att ignorera mig, och menade att han inte hade tid att prata med mig (trots att han mest satt och läste i en bok). Då föreslog jag att jag kunde prata med Naomi Kitagawa som är professorsassistent på labbet, och som var med redan när den första artikeln skrevs. Hon har sedan dess handlett några generationer studenter, inkluside Murakami, och har hjälpt dom vidareutveckla modellen. Då menade Murakami att han nog ville vara med på mötet, jag antar att tidsbristen tog slut abrupt där...

Till skillnad från Murakami var Naomi intresserad av den gamla modellens egenskaper, och lyssnade intresserat (om än med viss svårighet pga språkbarriärer) på mina resultat. Efter att jag förklarat hur jag tänkt, och matematiskt visat varför de flesta tidskonstanter knappast går att bestämma så sa hon att den matematiska förklaringen visserligen var ny, men dom visste redan innan publicering att deras tidskonstanter var helt godtyckligt valda! Jag kunde förstås inte fråga varför dom då hade skrivit att konstanterna var välbestämda, men det hade varit intressant att få veta.

I alla fall, vi konstaterade att jag skulle undersöka om man kunde göra något åt modellen för att bättre kunna bestämma vad som egentligen händer. Så jag har dammat av modellerings-matematiken och räknat fram 3 olika modeller som bygger på lite olika antaganden (dvs förenklingar) och konstaterat att en av dom verkar lovande, fast den förutsätter att man kan mäta så kallade "radikaler" medan reaktionerna fortlöper.

Teknisk avstickare: Lite förenklat kan man säga att det sker två viktiga reaktioner. Den första sker när en syremolekyl spontant stjäl en av väteatomerna från en vitaminmolekyl, vilket gör att vitaminen inte längre är en stabil molekyl, utan en så kallad "radikal". Detta leder till den andra reaktionen: radikalen stjäl i sin tur en väteatom från en annan vitaminmolekyl, som sedan stjäl från nästa, osv. Varje molekyl ändrar genom denna process (väteförlust+vätestöld+lite andra reaktioner) struktur, och tappar sin biologiska funktion. Kan man mäta hur stor koncentration av radikaler som finns under experimentets olika stadier, så ger kan man räkna ut t.ex. hur långa kedjereaktioner varje syre ger upphov till, och andra saker. Radikaler är dock inte lätta att mäta, utan man får ta hjälp av speciella maskiner, som labbet dock lyckligtvis har tillgång till.

Vi får se om det blir några experiment snart, jag ska först och främst försöka övertyga mig själv om att jag inte fallit i samma fälla som den tidigare modellen, och alltså att tidskonstanterna i min modell verkligen går att räkna ut med någon form av noggrannhet. Det arbetet är förstås mycket mer tillfredsställande än räkna fram verklighetsfrånskilda konstanter i experiment som är för tillkrånglade för sitt eget bästa, men man påminns ändå ständigt om vilket land man är i. Naomi avslutade och sammanfattade mötet med att det var intressant att se vilka olika ändringar man kunde göra med modellen, men att det förstås var upp till professor Yonemoto vilka som skulle accepteras eller inte.

Labbet

2007-04-23T16:27:00.000+02:00

Jag har nämnt att jag sitter på ett labb på eftermiddagarna, men inte så mycket om vad jag gör. Eftersom jag läser inriktningen "biologiska system" på teknisk matematik-programmet så ansökte jag om lite bio-relaterade avdelningar för min labbplacering. Jag hamnade på en avdelning som på engelska har namnet "Chemical Engineering", och jag pysslar där med biokemi tillsammans med min handledare Murakami. Att vara matematiker på kemilabb har visat sig intressant på sistone, men jag ska nog börja historien från början.

Eftersom labbet mest består av studenter på olika nivåer är det rätt hög omsättning på folk, även om förstås professorn och andra anställda bistår med kontinuitet. Det projekt (eller den projektserie) jag deltar i handlar om att undersöka hur det går till när beta-karoten oxideras (alltså angrips av syre, och därmed förlorar sin biologiska funktion). Projektet går också ut på att se hur antioxidanter som till exempel E-vitamin och C-vitamin kan användas för att fördröja oxidation, och att plocka fram matematiska modeller för hur reaktionerna fortlöper över tid.

Beta-karoten kanske inte låter som världens mest intressanta ämne, men kroppen kan göra om det till A-vitamin, som är en bristvara framförallt i kost i u-länder (hundratals miljoner människor har A-vitamin-brist, vilket leder till miljontals dödsfall varje år). Labbet håller dock snarast på med grundforskning, och inte direkt forskning på beta-karoten i mat, där man måste ta hänsyn till allsköns joner, proteiner och annat som vi slipper.

Arbetet på labbet började för ungefär 10 år sedan, då en doktorand tog fram en modell för hur beta-karoten, löst i olja, oxideras vid olika syrekoncentrationer och temperaturer. Det resulterade i en modell med 4 reaktioner och 8 tidskonstanter, vars värden uppskattades genom att man försökte få den matematiska modellen att stämma så väl som möjligt med experimentella data.

Allteftersom har olika människor gjort sina bidrag till modellen, och lagt till fler vitaminer, en vattenfas, masstransport av syre osv. När jag hoppade in var modellen uppe i sisådär 25 reaktioner, och fler tidskostanter än jag brydde mig om att räkna. Murakamis bidrag var att se vad som hände om man lade till C-vitamin, och att försöka uppskatta ytterligare en handfull tidskonstanter för nya reaktioner: Masstransport av C-vitamin mellan oljefas och vattenfas, hur C-vitamin reagerar med syre, hur C-vitamin reagerar med E-vitamin, och lite ytterligare reaktioner där tidigare reaktioners restprodukter reagerar med varandra. Ungefär så krångligt som det låter, men tabellerar man reaktionerna blir det åtminstone någon form av system i det hela.

Jag var minst sagt överväldigad först, och undrade lite om modellen inte var lite väl vildvuxen. Eftersom jag inte är kemist "på riktigt" hade jag dock svårt att framföra invändningen, utan tänkte att det fick visa sig. En av de första sakerna jag gjorde var att översätta koden från programmerinsspråket Fortran 77 (som fyller 30 år i år!) till Matlab (som visserligen har en nästan 30 år lång historia, men som uppdateras ett par gånger per år). I Matlab gjorde jag mitt bästa för att först och främst orientera mig själv i modellen, för att så småningom kunna bidra med något själv. Jag hittade ett antal buggar i Fortrankoden när jag försökte översätta, som gjorde att vissa simuleringar räknade (måttligt) fel, men inget som inte kunde rättas till. Jag undrade också försiktigt om det inte var vanskligt att försöka uppskatta så många tidskonstanter med så relativt få experiment, men fick väl inte så mycket gehör för det. Så hade man gjort länge, och det var inget konstigt med det, ungefär.

Ett förslag förra terminen ledde dock till resultat, om än inte riktigt det tänkta: Jag föreslog att vi skulle experimentera med och räkna på masstransport av C-vitamin (mellan vatten och olja) utan att de andra kemikalierna var med i leken, så att det skulle vara lättare att reda ut vad som var vad. Resultatet blev att Murakami kom fram till att det nog inte fanns någon masstransport alls (C-vitamin är i princip inte fettlöslig), utan att det bara hade verkat så när hans företrädare tänjt lite på tidigare dataresultat, där något annat ämne hade hamnat i oljefas och misstagits för C-vitamin.

Mitt modelleringsarbete har på det stora handlat mer om att hitta fel och brister i tidigare arbeten än att egentligen komma med något nytt, och det mest fruktsamma har varit att angripa den överdrivna komplexiteten i modellerna. Först påvisade jag att man i Murakamis komplicerade modell kunde "flytta över" reaktioner från vissa reaktionsvägar till andra, och på så sätt få fram flera olika modeller som alla stämde överens med observerade data. Jag menade att vi kanske skulle göra lite större undersökningar och kolla hur djupt problemen gick, men han tyckte att det nog inte var något större problem, och att hursomhelst var ju de flesta reaktioner redan publicerade och välkontrollerade av hans företrädare, så vi behövde bara kolla de nya reaktionerna som han lagt till. Jag antar att han försökte köpslå med ödet, men det fanns nog inget bra sätt att påtala det för honom.

Diskussionen rann den gången till stor del ut i sanden, eftersom han i vilket fall som helst inte kunde göra större förändringar i modellen innan hans magisteruppsats skulle vara klar (i februari). Han var inne i slutfasen på 2 års arbete, och för honom var det förstås viktigast att få magisteruppsatsen skriven i tid. Vi kom överens om att kolla på det igen när vår-/sommar-terminen började, då han började doktorera och inte hade samma tidspress.

Jag fortsatte dock på egen hand, och hittade samma problem i den modell Murakami utgått från (utan C-vitamin), som visserligen var mindre komplicerad, men ändå långt från simpel. Murakami menade dock igen att den var svårt att göra något åt, eftersom den var beskriven i en prisbelönt artikel från labbet. Sådana politiska hänsyn är förstås helt främmande för mig, men det är en viktig aspekt av japansk kultur, och ingår i hur man visar respekt för sina äldre och sina företrädare. Eftersom terminen började lida mot sitt slut och Murakami blev rätt stressad tog jag och lugnade mig lite, och jag hade själv lite tentor att fokusera på istället. Eftersom jag knappt har någon direkt kontakt med professor Yonemoto, utan Murakami sköter den saken, så vet jag inte om något jag säger någonsin når Yonemoto. Kanske är respekten för de äldre så stor att Murakami inte kunnat göra mycket annat än att måla in sig i ett hörn, och jag har heller inte gått över hans huvud och pratat med Yonemoto direkt.

Den nya terminen började dock härom veckan och jag frågade Murakami om hur han föreslog att vi skulle gå vidare, han med sin doktorering, och jag med mitt modellarbete. Det verkade dock som om han helt förträngt vad jag gjort förra terminen, eller åtminstone hoppades att jag hade glömt. Hans plan var att utgå från den gamla modellen och bygga vidare med ytterligare komplexitet, denna gång genom att blanda oljefasen och vattenfasen i en emulsion, och hans förslag var att mitt arbete skulle vara att bistå honom i det.

Jag kände dock inte alls att det var en tillfredsställande lösning, så jag föreslog att jag kunde gå tillbaka till den allra första modellen och undersöka den. Till exempel kunde jag försöka hitta någon form av konfidensintervall för de olika reaktionskonstanterna, och undersöka vilka värden som är mer respektive mindre tillförlitliga. Han gick med på det - jag vet inte om det var för att han inte kunde säga nej; eller för att han verkligen ville veta; eller för att han trodde att jag åtminstone där skulle hitta fast grund att stå på, och på så sätt få mig att acceptera metoden.

Tidigare idag presenterade jag första resultatet för Murakami, ett värde går att rucka med minst en faktor 10^8, och genom att kompensera med de övriga värdena får man fortfarande lika bra matchning mellan modell och experiment.

Murakami försökte återigen köpslå med ödet, och menade att det första värde jag undersökte och visade honom var det minst viktiga, och att det bara var dom andra reaktionerna som egentligen var viktiga. Man kan ju bli matt för mindre. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, som matematiker kan jag förstå siffran 100 miljoner, men vet inte hur man bemöter en naturvetare som menar att en osäkerhet på en faktor 100 miljoner inte är så viktig. (Jag kan inte hålla mig från den komiska vinkeln, och bryter här in med ett citat från den första artikeln: "the reliability of the model constants obtained in this research is considered to be high". Hoppsan!)

Så ikväll håller jag som bäst på och räknar fram intervall för de andra värdena (som Murakami idag menade var de viktiga, får se vad han säger imorgon). Det ser tyvärr inte så ljust ut för min stackars handledare, några värden verkar visserligen någorlunda snälla (kanske en värdesiffra), men de flesta slår på faktorer om både 10, 100 och 10^11 (jepp, hundra miljarder).

Jag misstänker att sagan inte slutar här, om inte annat kommer det bli intressant att presentera mina resultat inför hela labbet vid nästa redovisningstillfälle, och få reda på vad Yonemoto har att säga.

Första gången på länge som jag verkligen ser fram emot ett redovisningstillfälle.

Nagoya

2007-04-02T16:38:00.001+02:00

Under en knapp vecka i slutet av mars tog jag del i ett "homestay"-program, där man som utbytesstudent får en chans att bo hos en japansk familj, i syfte att underlätta kulturutbyte mellan japaner och utlänningar. I mitt fall var familjen ett äldre par, Noriko och Yutaka Niwa, som bodde i Japans fjärde stad, Nagoya.

Det visade sig dock att endast Noriko egentligen var intresserad av utbytet. Hon är en pigg tant på 69 år som pensionerades från småskolläraryrket för 16 år sedan, och som gärna passar på att träffa utlänningar och visa upp Japan för dom, samt lära sig om deras kulturer. Hon hade själv för några år sedan varit på homestay i England i sex månader, och var riktigt duktig på engelska.

Noriko, framför sin fräcka gula sportbil.

Yutaka å andra sidan hade inte samma engelskförmåga, eller intresse av kulturutbyte. Noriko beklagade sig över att han inte intresserade sig för så mycket alls; hon ville ut och resa runt i världen, han var bara intresserad av Japan och England (där han varit många gånger); hon åt gärna varierad mat medan han bara ville ha traditionell japansk mat (som hon förväntades laga), osv. Yutaka hade en hel del konst och föremål med kristna motiv, men Noriko menade att han bara låtsades vara kristen och egentligen var buddhist. Det blev aldrig tillfälle at fråga honom om saken, och jag antar att jag inte skulle fått något egentligt svar heller.

Jag fick innan själva vistelsen började ett mejl från homestayorganisatörerna som meddelade att Noriko tänkte äta middag tillsammans med två vänner första kvällen och undrade om jag hade något emot att följa med. Det hade jag förstås inte, men det visade sig att information hade försvunnit någonstans på vägen, för planen var i själva verket att åka iväg till hennes engelskundervisning. Hon deltog tillsammans med några andra äldre "studenter" i en "kurs", hemma hos deras privatlärare som var en japanskättling uppvuxen i Kanada. Privat språkundervisning är inte så strukturerad, utan gruppen (inkl mig) satt mest och pratade på engelska, och läraren sköt in lite kommentarer och förklaringar då och då, och höll konversationen gående.

Noriko personifierade i mångt och mycket den japanska gästvänligheten, och jag har sällan känt mig så uppassad som under veckan i Nagoya. Jag hade av homestayorganisatörerna fått reda på att jag under veckodagarna skulle se till att ha egna planer eftersom värdfamiljen kanske var upptagna under dagtid, men eftersom Noriko var pensionerad och lite sällskapssjuk så spenderade jag i princip hela dagarna med henne. Jag visade lite bilder och berättade om Sverige, och jag passade också på att fråga om en massa företeelser som verkar konstiga för utlänningar. Jag lärde mig bland annat att ett bett från monstret jag nämnde tidigare inte alls har med rikedom att göra, utan att det istället rör sig om läkekonst. Monstret (av Noriko kallat "Ogre", och som jag nämnde som "drakhuvud" tidigare) kan nämligen äta upp virus genom att bita den sjuke.

Vi var också iväg på ett flertal utflykter till intressanta punkter i och kring Nagoya.

På måndagen var vi iväg till ett "gammeldagis", där åldringar i olika behov av hjälp och vård spenderade sina dagar (men inte bodde). Noriko, tillsammans med hennes sensei (lärare) var volontärer och spelade koto, ett traditionellt japanskt stränginstrument som ofta används för folkmusik och traditionella japanska melodier. Eftersom koton har 13 strängar (och alltså 13 toner) så stämmer man om den mellan visorna, genom att flytta de små "tornen" som håller uppe strängarna, och som alltså går att flytta fram och tillbaka helt fritt.

Sensei och Noriko, spelandes koto.

En annan utflykt var ett besök på Nagoya castle, ett slott som "egentligen" byggdes på 1600-talet, men vars nuvarande inkarnation byggdes efter andra världskrigets bombningar hade förstört den ursprungliga borgen. Utsidan liknar originalet, men insidan är tyvärr en modern betongbyggnad, med flera våningar utställningar.

Nagoya castle. Bortse gärna från hisstornet för handikappade till höger, som inte riktigt passar in i den arkitektoniska stilen.

Uppe på krönet finns två statyer som tydligen översätts "golden dolphins", även om det inte är den mest passande beskrivningen jag kan tänka mig... bedöm själva:

En reproduktion av de gyllene "delfinerna" på takkrönet.

Jag fick också i Nagoya uppleva min första riktiga jordbävning. Magnituden var enligt teven 7,1 (även om andra siffror rapporterats i andra källor), men var jag tillräckligt långt från epicentrum för att bara uppleva en relativt lätt gungning av tillvaron. Nästan omedelbart dök det upp en notis på teven, med lite basfakta som var, när och hur kraftig jordbävningen var, samt en tsunamivarning för vissa kustområden. Under de följande dagarna var rapporter från området ett stående inslag på nyheterna, och nya meddelanden kom för de kraftigare efterskalven, men jag var för långt bort för att uppleva några av dom.

I Sendai ser man inte så mycket uteliggare, men i dom större städerna (inkl Nagoya) finns det en hel del. Även uteliggandet är dock annorlunda i Japan, till exempel respekteras (åtminstone i relativt stor utsträckning) äganderätten även för den som inte har något hus att förvara sina saker i. När man vandrar runt i storstäderna ser man här och var små hem-för-hemlösa, av olika avancerat snitt. I vissa parker i Tokyo finns hela tältstäder av hemlösa, men det enda jag såg i Nagoya var små sovplatser som den nedan, ibland med bara en "säng", ibland med påsar med returflaskor/-burkar/-kartonger som de hemlösa kan tjäna pengar på att återlämna till returcentraler.

Övernattningsplats för en hemlös.

Efter Nagoya drog jag vidare till Tokyo, något som jag ber att få återkomma om.

Shiogama-festival

2007-03-18T12:39:00.000+01:00

Förra helgen besökte jag en brandsäkerhetsfestival i Shiogama, en hamnstad en bit utanför Sendai. I ett land som Sverige skulle vi nog inte verka för brandsäkerhet genom en festival just (utan förmodligen snarare en omåttligt tråkig informationskampanj), men japanerna satsar istället på dans, musik, och att släpa fram en bärbar helgedom och be om att slippa bränder under det kommande året.

Först på programmet var dock akrobatik från den lokala brandkåren. Till sin hjälp hade dom en stege, men inget hus att luta den mot. Istället fick ett gäng stå på marken och hålla stegen upprätt medan först en, och sedan två brandmän klättrade upp på stegen och gjorde allt utom att undvika onödiga risker, eftersom det skulle gå tvärt emot (brand)säkerhets-tänkandet?

(Å andra sidan kanske dom bett ordentligt under någon tidigare fallsäkerhetsfestival, så att dom inte behövde oroa sig för sånt. Vad vet jag.)

Ett inslag som jag aldrig riktigt förstod mig på var en liten grupp människor som gick runt med ett drakhuvud, med pengar fasttejpade på tungan.

Förmodligen hände något bra när draken bet en, för dom erbjöd folk att stoppa in huvudet i drakens mun.

Exakt vad detta "något" var vet jag inte, men jag gissar att det har mer med pengar än med drakar att göra. Jag lovar att rapportera om jag plötsligt blir oförklarligt rik eller något sånt.

Att detta hände på morgongen vid templets entré, men huvudpunkten på programmet krävde att man tog sig upp för en rätt mäktig trappa. Som det ska visa sig har dock jag, relativt sett, inget fog för att klaga över trappklättrandet.

En dansuppvisning uppe på själva tempelområdet.

Den huvudsakliga händelsen under dagen kretsade kring en bärbar helgedom, som man hade plockat fram dagen till ära. Den stod på gården framför templet, ovanför den långa trappan på bilden ovan. Det var inte alltid helt enkelt att förstå vad som försiggick (eller åtminstone inte vad det betydde), men jag tog en hel del bilder och ska försöka kommentera dom efter bästa förmåga.

Flera olika grupper av "officiella" personer i väntan på att ceremonin skulle börja.

Mannen i rött gick först runt helgedomen och viftade mot de olika grupperna med en grön kvist.

Sake, ris och salt användes som gåva under ceremonin. Jag är inte säker på den fjärde ingrediensen (det kändes inte rätt att kika under locket), men en gissning är att det är någon inlagd mat.

Gåvorna lämnades från hand till hand innan dom ställdes på den svarta plankan på den bortre sidan av helgedomen.

Många olika personer var framme vid helgedomen, bugade sig och klappade händerna två gånger. Jag är inte säker på att jag förstod introduktionen av personerna, men några av de kostymklädda herrarna verkade vara politiker från Miyagi-regionen, och andra var religiösa representanter.

En stillbild gör inte riktigt rättvisa här - mannen snurrade runt den här "manicken" och fick på så sätt banden att flaxa och dansa.

När ceremonin var slut så skulle helgedomen bäras runt stan, och 16 män hade äran (oturen?) att utföra dådet.

Det verkade tillräckligt tungt att vandra runt på plan mark, men det skulle tydligen vara för enkelt. Istället...

...skulle åbäket kånkas ner för trappan, och sedan ut på en av gatorna.

När helgedomen bars iväg stannade vi kvar och tittade på teater på tempelområdet. En skrattande demon (?) utagerade diverse jordbruksaktiviteter på scenen, han hackade i jorden, slog med lie, och samlade ihop skörden. I bakgrunden spelades en väldigt repetetiv liten flöjt-och-trum-trudelutt.

Demonen bjöd åskådarna på sake efter föreställningen.

Det har blivit många bilder redan, men jag avslutar med några till:

En bambudunge intill templet. Bambu är väldigt vackert, och i min mening får vipporna alltför ofta stå tillbaka för stammarna när fotografier tas. En friserad "våningstall" råkade också komma med på ett hörn, nere till höger.

Staden har tsunamiberedskap, komplett med knasig översättning ("Deck others"?)

Matrast efter dagens festivalande.

Skidresa

2007-03-11T10:14:00.001+01:00

Jag var ute på skidresa tillsammans med labbet i veckan, till skidorten Yamagata-Zao ungefär en timme inåt landet från Sendai. Jag har aldrig tidigare åkt utförsskidor eller snowboard, men någon gång ska ju vara den första, och den här gången blev det snowboard. Tacksamt nog finns några skidentusiaster på kaikan, så jag kunde låna skidglasögon, täckbyxor osv. Snowboard kan man tacksamt nog låna gratis av universitetet, som har ett förvånansvärt stort lager skidgrejor.

Vi begav oss iväg i ottan för att hinna med en heldag på bergen, och bytte om på vårt hotell som låg precis intill en av de större liftarna. Vi tog liften upp en bra bit på bergen, till ett område med både snällare och mindre snälla backar. Både jag och Murakami, min handledare på labbet, var fullständiga nybörjare på snowboard, men vi fick hjälp och instruktioner av Kuribayashi, som är entusiast och var på sin sjätte snowboardresa för säsongen. Så på skakiga ben i den snällaste backen spenderade jag förmiddagen med att öva på de tre grundläggande snowboardfärdigheterna: att bromsa, att svänga, och att inte slå ihäl sig.

Jag hade övervägt att ta en snowboardkurs, men jag tror det var bäst som det blev. Två andra svenskar var iväg på en annan resa tidigare och provade att gå en kurs, vilket resulterade i att killen med bättre japanskkunskaper fick översätta åt den andra. Står man bredvid varandra går det väl bra, men det blir enligt uppgift väldigt knasigt när läraren följer studenterna ner för backen en och en. Jag fick istället instruktioner på en blandning av japanska och engelska, och lyckades under de första vändorna snappa upp tillräckligt för att kunna börja fundera ut saker på egen hand. Såsmåningom lyckades jag stå upprätt i klart fler svängar än jag föll, och det började bli riktigt kul att åka.

Så långt, allt väl. I Japan finns dock ett starkt behov av att göra saker tillsammans, och eftersom sådana hänsyn är viktigare än trivialiteter som att folk är olika bra på att åka så drog vi efter lunch ut på en gemensam långtur runt halva berget. Första etappen började i närheten av en av bergstopparna, liften lämnade oss på 1661 meters höjd.

Jag undrade i liften lite försynt om det inte var mest is och inte så mycket snö där uppe, men Kubo menade att det var tvärtom, eftersom det inte blev plusgrader där uppe, så att problemet med snö som smälte och sedan frös aldrig uppstod. Jahapp tänkte jag, får se hur det går. Väl uppe på berget visade det sig att snön mest behagat blåsa bort, och att det var i princip iskana på vägen ner. Det försvårar förstås både bromsandet och svängandet, men framförallt undvikandet av ihjälslagning.

Situationen resulterade i några plågsamma kilometers hasande för mig och Murakami, och rätt mycket väntande för dom andra (samt glada utrop som t.ex. "Bye-bye" när professor Yonemoto på skidor drog iväg från oss eftersläntrare). Såsmåningom beslutades det att vi nog ändå inte skulle genomföra långturen tillsammans, utan hälften av gruppen stannade i en backe där man kunde åka i eget tempo, och där man åtminstone omväxlande kunde slå sig på is och snö.

Tyvärr tog jag inga bilder under dagen, men eftersom det var svårt nog att inte slå sönder mig själv kände jag inte att jag borde ta med mig fler ömtåliga saker än nödvändigt.

När det började skymma tog vi oss ner för diverse backar till hotellet, och passade på att bada innan vi åt middag. De flesta var rätt trötta, Murakami somnade vid bordet och flera andra var inte långt ifrån. Efteråt var det fest i ett av hotellrummen, med ett bord som ständigt fylldes på med dricka och snacks, från ett till synes outtömligt förråd av chips, nötter, kakor, torkad bläckfisk, popcorn, osv.

De flesta var för trötta för att egentligen orka festa, men Yonemoto drack enligt vanlig ordning gärna och mer än tillräckligt. Eftersom han står högst i rang behöver han heller aldrig städa eller ens bete sig som folk, så när han t.ex. ville ha ett tomt glas hällde han ut resten av sitt vin på ett snacksfat, och när han kände att han fått nog för kvällen bredde han helt sonika ut sig på någon annans madrass och däckade. Ingen blev dock särskilt upprörd av det, det blev istället signalen för att äntligen få städa och gå och lägga sig.

Trots att vi övernattade bara några tiotal meter från en av backarna så åkte vi bara första dagen. Mitt första intryck var att det inte verkade så effektivt, men med tanke på hur min kropp kändes andra dagen så är jag rätt glad över beslutet. Knän, handleder och svanskotan har fått sig ett par törnar, men såhär ett par dagar efteråt - när kroppen börjar återhämta sig - så bleknar minnena av fallen och trängs ut av minnena av en trevlig resa och en rolig sport.

Nikko

2007-02-28T15:01:00.000+01:00

Det blir förstås lite långtråkigt att bara vara i Sendai, så 3-4 februari reste jag och två andra svenskar till Nikko (uttalas ungefär nickåå), främst känt för sitt magnifika tempelområde. Jag besökte Nikko under 2005, men då under en helt vanlig dag. 3 februari är däremot en speciell dag, nämligen "Setsubun", den japanska månkalenderns nyårsafton. (Nuförtiden används den gregorianska kalendern i Japan, men Setsubun-traditionen är över 1000 år gammal och använder den äldre kalendern.)

Utanför den största tempelbyggnaden stod folk uppradade med kamerorna i högsta hugg, för att föreviga processionen på väg in i templet för att utföra ceremonierna. Dessa två munkar gick först och spelade conch.

Eftersom det nya året börjar med vår så är alltså Setsubun officiellt sett den sista vinterdagen, vilket kan tyckas lite märkligt med tanke på att februari är den kallaste månaden. Hursomhelst, enligt traditionen är nyårsafton ett bra tillfälle att skrämma bort demoner och djävlar, och praktiskt nog behöver man inte mer avancerade vapen än bönor, som man bara behöver kasta upp i luften eller ut genom en dörr lite halvt planlöst. Varför göra det svårt för sig?

Eftersom vi stod utanför templet (i solskenet) och tittade in (i skuggorna) var det närmast omöjligt att få någon bra bild. Mannen till vänster spelade trumma och de tre munkarna i mitten tände ljus och en stor eld, samt sjöng och läste texter.

När munkarna var klara med sina ceremonier fick en skara inbjudna skådespelare från en känd japansk tv-serie äran att kasta bönor.

Kändisarna kastade ut små paket med bönor, pappersnäsdukar, små figurer, godis, mm. Eftersom vi inte alls var förberedda på vad som skulle hända var vi långt från prylregnets centrum, men det fanns minst sagt tillräckligt med japaner som trängdes och täckte upp vår frånvaro. Vissa hade med sig påsar för att maximera fångsten.

Nikko är otroligt storslaget, med oräkneliga skulpturer och utsmyckningar, och sanslösa mängder guld, guld, guld. Många tempel finns samlade på ett område, men det pampigaste är Tosho-gu som byggdes som mausoleum för Tokugawa Ieyasu. Tokugawa tog makten över Japan 1603 (den japanska titeln shogun brukar inte översättas, förmodligen därför att militärdiktator inte har riktigt samma mystiska, exotiska klang) och vars familj behöll den i över 250 år. På eftermiddagen hittade vi ett annat "prylregn" och fick chansen att slåss om små värdelösa souvenirer.

Tre världskända apor, även om inte många vet att dom (förmodligen) kommer från Nikko.

Exempel på de guldbeprydda skulpturer som till synes täcker nästan varje yta som går att utsmycka.

På kvällen åt vi okonomiyaki, som närmast kan liknas vid en japansk omelett. Ibland tillagas dom i köket, men på den här restaurangen fick man beställa in små skålar med ingredienser, röra ihop med äggsmeten och sedan steka själv. Mycket gott, fast det är ibland svårt att äta med pinnar, eftersom man inte utan vidare får tag på några "tugg-stora" bitar.

Claes med en precis påbörjad och en snart klar okonomiyaki.

På söndagen tog vi bussen upp i bergen, till Nikkos nationalpark. En serpentinväg som var för smal för att vara dubbelriktad tog oss upp till ett vindpinat vinterlandskap. Mitt i nationalparken ligger sjön Chuzenji instängd mellan bergen, och trots att man är uppe på 1300 meters höjd så känns det alltid som om man befinner sig långt nere, vid foten av "de riktiga" bergen. Och när man tittar upp på det nästan perfekt konformade Nantai (ca 2500 möh) så förstår man att det är skillnad på berg och berg.

Utsikt över Chuzenji, som enligt termometern borde börjat frysa för länge sedan, men som räddades av att vatten inte kan frysa om det blåser tillräckligt. Tyvärr gäller ju det omvända för människor, framförallt om man är dum nog att ta av sig handskarna och fotografera...

Man kan nästan bli hypnotiserad av Nantai, fast tyvärr kan nog inte en bild fånga hur enormt berget är.

Vid sjöns utlopp finns ett nästan 100 meter högt vattenfall, Kegonfallen. På vägen dit såg vi en liten flock apor, som jag dock tyvärr inte fick någon bra bild på. Det är enligt turistinformationen "ett av Japans tre högsta vattenfall", vilket jag tyckte lät som marknadsföringsspråk för "det tredje högsta", men uttrycket beror förmodligen beror på att det högsta vattenfallet är torrlagt utom under vårfloden. Wikipedia meddelar torrt att Kegonfallen är "famous for suicides".

Kegonfallen

Vi åt mat på en liten restaurang vid Nantais fot, och beställde något som servitören menade var en lokal specialitet. Förutom huvudrätten fick man in vad som närmast kan benämnas som friterad fisksallad, alltså en hög av vad som närmast såg ut som friterad akvariefisk. I Japan är man inte alltid så knusslig med vilka delar av fisken man äter, men jag måste säga att jag föredrar fisk som är stor nog att kunna rensas...

Mat

2007-02-11T03:47:00.000+01:00

Att besöka andra länder brukar ju innebära en kostomställning, och Japan är givetvis inget undantag. Mina måltider är rätt jämnt delade mellan skolmatsal (mest luncher) och hemlagat (mest middagar), varvat med några restaurangbesök då och då.

Skolmatsalen jag brukar gå till har en lång disk med skålar med smårätter som man kan plocka och blanda som man vill, plus en "lösviktsbuffe" (där man betalar per gram) och några olika varmrätter. Det blir oftast en salig blandning olika rätter, som brukar går lös på ungefär 30 kr.

Två ganska normala luncher: överst fisk, ris, något friterat, potatismos, svampsallad och soppa; underst ris med currysås, sushi, köttbullar och någon röra med stekt kött och lök.

Rummet på kaikan har en liten köksvrå med två gasplattor där jag efter bästa förmåga brukar försöka laga middag. Köksgeråden är rätt grundläggande och inhandlade på need-to-use-basis, eftersom jag började på noll i höstas och inte kommer ta med något tillbaka. Eftersom jag inte har en riskokare och ris är rätt hopplöst att koka på en gasspis utan något "jättelåg"-effektläge brukar det bli nudlar och något stekt till. Vad detta något är kan variera lite, men begränsas av att det är svårt att handla mat när man är analfabet.

Precis som i Sverige brukar mataffärerna börja med frukt och grönt, men istället för de amorfa högar som finns i svenska butiker är allting pedantiskt ordnat.

Jordgubbarna är pedantiskt staplade i sina lådor, som är pedantiskt staplade på sin hylla.

Apelsiner i små skyddande skumplastnät, vilket inte alls är slöseri.

En standardiserad japansk klase bananer har aldrig färre än fyra och inte heller fler än fem bananer. Och för den som tycker det är äckligt att, öh, inte äta skal som någon annan tafsat på kan kan glädjas åt att man inte heller här snålar med förpackningsmaterialet.

Den största skillnaden i mataffärerna är dock att fiskdisken har lite mer varierat utbud än jag är van vid.

Jag brukar inte räkna mig själv till särskilt blödig, men det känns onekligen konstigt när maten tittar tillbaka på mig... Under 12 kr för en bläckfisk känns överkomligt, om jag bara hade haft någon som helst aning om hur man rensar den, och gör något gott av den.

Tacksamt nog för förvirrade utlänningar finns det dock mer välbekanta ingredienser också, även om det kan vara nog så svårt att veta vad som är vad. Utan att förstå kanji är det t.ex. svårt att se skillnad på olika sorters kött, eller smaker på nudlar, kryddor, såser, osv. Förpackningar som har bilder ger ofta någon form av indikation om tänkt maträttstyp, men inte mycket mer än så. Man får också gissa att tvättmedel i färgglad låda är till för färgkläder, och att grönt te säljs i gröna lådor, och så vidare. Skulle man till äventyrs vilja leta efter det grövsta brödet i bröddisken behöver man dock inte deppa över att inte kunna läsa kanji, för grovt bröd är ett fenomen som ännu inte intagit Japan.

När man längtar tillbaka till västligare mattraditioner är det sällan långt till en McDonalds, där den spartanska risskålen lyser med sin frånvaro, till förmån för t.ex. en MegaMac & co (1300 kalorier i en måltid!), något som tycks vara så oemotståndligt att dom brukar ta slut.

Svår att motså - svår att få in i munnen.

Det vore nog konstigt att prata om japansk mat utan att nämna den i svenska ögon mest japanska mat som finns - sushi (åtminstone om man, som japanerna, ser ramen-nudlar som "adopterad" kinesisk mat.) Jag äter sushi mycket mindre sällan än jag förväntade mig innan jag kom hit, men ändå oftare än vad jag gjorde i Sverige. Billig sushi finns ofta på "kaiten-sushi"-restauranger där små tallrikar åker runt på ett transportband, och man betalar från 6 kr och uppåt för två bitar, beroende på hur dyra ingredienser som ingår. Det är sålunda lätt att äta billigt, men också lätt att äta mycket när det hela tiden kommer nya bitar framför näsan. Ber man kocken kan man få extra konstiga saker, som sjöborre, haj och val på sin sushi också. Sushirestaurangerna är dock relativt få jämfört med t.ex. nudel-ställen, som det fullständigt vimlar av.

I färdigmats-disken i mataffärerna finns också sushilådor, men givetvis inte lika färska, och ofta dyrare än åtminstone billig restaurang-sushi. Det är dock en praktisk snabbmiddag som man inte ens behöver värma när man kommer hem.

Tentaperiod

2007-01-24T12:12:00.000+01:00

Jag har inte tagit mig tid att blogga på sistone, ty det vankas tentatider här i öst. Japanska skolor har två terminer, vårterminen från april till augusti och höstterminen från oktober till februari. Några kurser tar dock slut redan i slutet av januari, inklusive (för mig) två kurser idag.

Den ena kursen - japansk kultur - har inte varit någon direkt plugg-kurs, men den har haft lite läs- och inlämningsuppgifter under kursens gång, utöver studiebesök och föreläsningar och diskussioner om olika kulturella fenomen. En kort muntlig och skriftlig redovisning av valfritt relaterat ämne fungerade som avslutning på kursen. Ironiskt nog har kursen därmed varit en av de mer västerländska i både genomförande och examination.

Den andra kursen är analytisk kemi, som har bestått av en föreläsningsserie om diverse olika metoder och processer för att analysera den kemiska strukturen hos olika ämnen. Kursdeltagarna har bestått av två svenskar (Micke och jag) samt en kines, varav endast kinesen har kemi som huvudämne. Han är också den som bäst anammat den japanska vanan att sova under föreläsningar, något som märks rätt tydligt när man bara är tre studenter i salen. Vi andra har väl inte heller varit några exemplariska studenter, och det har inte funnits någon kurslitteratur, så vi var lite undrande inför hur tentan skulle gå. För att förvirra situationen ytterligare hade ingenting nämnts om detta under kursens gång, och inget schema fanns att relatera till. När läraren så, på sista föreläsningen, delade ut ett misstänkt papper - med namnrad överst och sedan en uppsättning svårbegripliga frågor - såg det lite illa ut. Micke undrade stilla "är vi körda nu?".

Det hela slutade dock lyckligt, läraren hade inte alls tänkt sig att vi skulle svara på några frågor utan han gick istället igenom frågorna och svaren på tavlan. Nästan som om det var viktigt att sista kurstillfället hade ett tentainslag, men att det inte spelade så stor roll vem som svarade på frågorna. När han var klar berättade han att vi alla var godkända på kursen. Jag antar att vi stirrade frågande på honom, för han fortsatte med att lite tvekande förklara att han tänkte ge oss slutbetyg kring 90-95%. Exakt hur han kom fram till siffran vet jag inte, men jag antar att 100% skulle krävt lite att vi satsat ännu lite hårdare på att prestera ingenting, eller kanske lagt mer energi på att somna under föreläsningarna...

Språktest på japanskt vis

2007-01-15T14:52:00.000+01:00

Man kan som utlänning undra ibland hur det kan komma sig att den genomsnittlige japanens förmåga att prata engelska är så låg, med tanke på att alla japaner läser rätt många år engelska i skolan (även om dom börjar senare än svenska och många andra europeiska barn). En förklaring man kan höra ibland är att den japanska undervisningen är väldigt fokuserad på "enkelt testbara" och ytliga kunskaper, istället för förmåga att uttrycka sig och förstå andra. Det är inte den enda anledningen, men säkerligen inte obetydligt.

Därför kanske det inte är någon överraskning att läxförhören i japanskan också uppmanar till ytlig inlärning. Bilderna nedan visar en del av en veckas gloslista, samt en del av testet där 10 ord av ca 30-50 är utsuddade, och man ska välja rätt ord (ur en lista) att stoppa in i rätt "lucka". Man behöver alltså inte egentligen lära sig stava, och man har ofta onödigt stor hjälp av sammanhanget (mönstret hos de fyra sista orden nedan, där det alltså finns fyra prefix kombinerade med två ändelser, ger t.ex. två gratispoäng).

En del av gloslistan

Motsvarande del av glosförhöret

Den andra halvan av läxförhören handlar om grammatik och är klart märkligare. Kurslitteraturen har varje vecka 5-8 fråga/svar-par som exemplifierar veckans grammatiska regler, och fem av dessa återanvänds till läxförhörsfrågor. Även här bygger proven på att man ska fylla i luckor, och det blir nästan lika ofta fel som rätt (frågorna alltså). Nedan finns ett tre femtedelar av ett slumpmässigt prov och motsvarande sida i läroboken.

Exempelmeningar från läroboken

Läxförhör på meningarna

I mening 4 (fråga 3) upprepas t.ex. i princip hela den utsuddade biten i både frågan och svaret, och det enda man behöver göra är att haka på ett tecken för att markera att det är en fråga. Det är ju lite konstigt i sig, men det riktigt konstiga är att den nya grammatiska regeln handlar om att sammanfoga satser och återfinns bara i svaret, inte frågan!

I mening 5 (fråga 4) frågas "hur mår du" (eller "hur är din hälsa") och svaret börjar jakande, men det är inte uppenbart från frågan att det fortsätter "jag har blivit bättre". Jag hade till äventyrs inte memorerat meningarna utan hittade istället på något som kändes lämpligt och skrev "jag mår bra". Det fick jag visserligen poäng för, men det hade ju inget med lektionen i fråga att göra ("bli"-satser i det här fallet).

Sista exemplet är en "vettig" fråga (7 resp 5), som jag dock tyvärr gjorde fel på. Man ska skriva något till barnet Teresa, och svaret är "jag vill bli doktor". Frågan är förstås "vad vill du bli?", men att man i det här fallet inte ska ha objektsmarkör på "vad" hade gått mig förbi.

Sammanfattningsvis ska man kanske inte säga att allt är förlorat, men det är uppenbart att läxförhören kontrollerar att man gjort läxan snarare än att man lärt sig något på kuppen. Och säga vad man vill om "mönsterlösningar" inom tekniska kurser i Sverige, men man måste åtminstone stoppa in nya siffror i formlerna...

Utbildning

2007-01-14T05:10:00.000+01:00

Teknisk utbildning i Japan skiljer sig en hel del från den vi har i Sverige, främst genom att alla senare-årsstudenter är knutna till något av skolans "labb", som blir studenternas "andra hem" på universitet.

Som utbytesstudent hamnar jag lite på sniskan i systemet, så jag tänkte börja med en liten överblick över min studiesituation. På förmiddagarna har jag föreläsningar, främst tillsammans med andra utbytesstudenter. Eftersom många japanska studenter har så svårt för engelska har man inrättat speciella kurser för utbytesstudenter, som ges på engelska av japanska föreläsare. Under höst-/vinterterminen läser jag tre nybörjarkurser om Japan (japanska, japansk kultur, respektive japanskt näringsliv och ekonomi) samt tre tekniska bio- och kemikurser.

Japanskan är den kurs som tar mest tid - förutom att det är många ord att lära in har japanskan en grammatik som är förvirrande för den som är van vid indoeuropeiska språk, plus att det är aningen besvärligt med tusentals istället för 29 tecken... Klasserna är aktiva (dvs mycket konversationsövningar osv) och vi har glos- och grammatikförhör i början av varje lektion, så det lämnas inget större utrymme för att komma "ur fas".

De andra kurserna är slappare, en föreläsning i veckan och ingen egentlig kurslitteratur (mer än material man får på lektionerna). Det vanliga är 90 minuter oavbruten föreläsning, vilket en av föreläsarna kommenterade var en minskning från de 120 minuter som gällde när han pluggade. (Japanskan har dock dubbelpass, dvs 180 minuter, med en rast i mitten, två gånger i veckan.) Det verkar inte finnas något enhetligt bedömningssystem, närvaro vägs ihop med den tenta eller inlämningsuppgift som fungerar som examination. Första tentaperioden börjar om ett par veckor, så det lär väl visa sig vilken nivå kunskapskraven ligger på.

Efter lunch går jag till mitt "labb", som i någon mån motsvarar en mini-avdelning inom "Engineering Chemistry Department" (huserat i skolans kanske fulaste byggnad, ovan). Labbet består av en professor (Yonemoto, som fått ge namn till labbet), en "assistant professor", en "research assistant" och ca 15 studenter från både bachelor- och master-nivå.

Yonemoto, iförd yukata, håller nyårstal i slutet av december.

Arbetet på labbet fungerar i någon mån som ett kontinuerligt exjobbande, där studenter sjäva (eller i undantagsfall i små grupper) bedriver någon form av forskning eller problemlösning. Yonemoto har med svenska mått mätt väldigt fria tyglar i hur labbets arbete sköts: han fungerar både handledare och betygsättare för studenterna, han bestämmer hur mycket studenterna ska vara på labbet (och drog till exempel in jul/nyårslovet för vissa studenter), han har sista ordet i frågan om vilken riktning studenterna ska dra sin forskning, och så vidare.

Tre labbkompisar, iförda labbrockar, som har åkt på att tvätta fönster under storstädning på labbet.

En av masterstudenterna (Murakami) är min handledare, och han forskar på oxidation av beta-karoten tillsammans med vitaminerna E och C. Min uppgift en månad framöver är att matematiskt formulera fyra möjliga modeller för hur de olika ämnena interagerar med varandra, och utvärdera vilken modell och vilka reaktionskonstanter som ger bäst överensstämmelse med experimentella data. På det stora hela är det en uppgift som passar en matematiker på ett kemilabb, och framförallt ett område där jag, jämfört med kemisterna, har mycket större förutsättningar att matematiskt utvärdera modellerna.

Det finns förstås mycket mer att säga om skolan, men det här får räcka som översikt.

Hälsningar

2007-01-06T09:03:00.000+01:00

Ett roligt fenomen man stöter på i Japan är att vissa människor gärna tar spontan kontakt med utlänningar dom träffar.

Häromdagen besökte jag till exempel Aoba-borgen, och när jag var på väg in träffade jag ett medelålders par som var på väg ut, där mannen började prata med mig. Hade vi varit på väg åt samma håll kanske vi skulle slagit följe en bit, men nu stannade vi bara upp några minuter och pratade om att vintern var ovanligt mild, dom tipsade om vilken av utställningarna som var bäst, jag berättade lite om hur det var att vara utbytesstudent i Sendai, osv. Det finns ju tacksamt nog en uppsättning naturliga ämnen att prata om, och samtalen brukar inte vara längre än att dom räcker.

Ett annat exempel: Under hösten stod jag och väntade vid ett övergångsställe på väg hem till kaikan, då en japansk student (Takeda) började prata med mig. Han var ute och joggade så jag cyklade bredvid honom ett tag och vi pratade lite om vad vi pluggade, om språk osv. Jag och Takeda har passat på att luncha efteråt, men de flesta "spontana" möten med japaner inte leder till något mer än ett kort samtal.

Det händer dock inte oftare än att man blir lite överraskad varje gång - som svensk förväntar man sig närmast att det ska ha skett en olycka innan någon börjar prata med en, eller möjligen att någon förvirrad turist som behöver hjälp att hitta någonstans. Och i sådana fall alltid att personen ska vara klädsamt skamlig över att inte klara sig själv och börja med ett "ursäkta att jag stör", inte ett leende och lämplig hälsningsfras.

Det hela är alltid trevligt och ibland förvirrat då vissa japaner t.ex. inte är så bra på engelska som dom tror, jag undrar ibland efteråt om det var någonting personen ville säga eller fråga, eller om hon bara tyckte det var trevligt att säga hej och prata om vädret och öva lite på sin engelska. (Men för en japan kanske det skulle vara lika konstigt som att undra "Sa han verkligen god morgon? Varför önskar han mig god morgon idag? Vad har min morgon med honom att göra?")

Något som däremot är helt hysteriskt är att vissa västerlänningar i Japan nickar (för att hälsa) när dom ser någon annan västerlänning. I och med att jag träffar så många andra utbytesstudenter är utlänningar i Japan för mig inget jätteovanligt, men jag antar att för många turister i Sendai är det inte en särskilt vanlig syn, och händelsen måste markeras på något sätt. Till skillnad från japanerna (som går fram och hälsar på riktigt) är utlänningarna dock alltid försynta, vill knappt att det ska synas att dom hälsar, och säger förstås absolut ingenting. Kanske drar dom en lättnadens suck efter att ha känt sig uttittade och "udda", och skiner upp lite av att träffa någon som inte ser västerlänningar som "främmande" (även om utlänningar här säkert är ännu värre än japaner på att stirra på utlänningar...).

Kaikan

2007-01-04T12:34:00.000+01:00

Många utbytesstudenter vid Tohoku University, inklusive jag själv, bor på Tohoku daigaku kokusai kouryuu kaikan (Tohoku University International House). Givetvis orkar ingen säga något så långt, så huset heter kort och gott "kaikan" i folkmun.

Kaikan har för närvarande ca 160 korridorsrum på 18 kvadrat (främst för studenter) och 90 större lägenheter (främst för gästforskare med familjer, mm). Bilderna ovan kontrasterar universitetets reklambilder med den faktiska åsyn som vi möttes av på utsidan (vid inflyttning), och inflyttat på insidan. Fläckarna på väggen är väl inte jättefräsha, men soptippen utanför har i alla fall städats bort - den var resultatet av att förra årets studenter slängde ett års hopsamlat skräp när dom flyttade härifrån. Det byggs dock nya hus dit vi ska flytta under våren, där rummen är ännu mindre - bara 10 kvadrat - men åtminstone verkar ha air conditioning. Sendais sommar lär inte vara lika svettig som sommaren i södra Japan, men vi befinner oss ändå på samma breddgrad som Aten.

Jag bor hursomhelst i ett av korridorrummen, men de fungerar inte riktigt som svenska korridorer. Det enda gemensamma utrymme som finns tillgängligt (utöver toalett/dusch, och själva korridoren) är ett litet kalt rum med ett par små soffor, där man varken får äta eller dricka. (Och jodå, det finns en vakt som patrullerar och ser till att man åtminstone inte alltför friskt bryter mot reglerna.) Korridorskänslan uteblir därför till stor del - det är inget speciellt att bo på samma korridor som någon annan. Man träffas ju förstås folk här ändå, att nästan alla dök upp samtidigt och ingen hade några kompisar här när terminen började gjorde det förstås enkelt att hitta nya kompisar. I de nya husen ska vi dela både badrum och kök, plus att det är färre rum per korridor, så det kanske blir mer korridorskänsla där.

Rummen har förutom säng, hyllor och skrivbord en liten köksvrå med kylskåp, diskbänk och två gasplattor. Där försöker jag laga mat, men det får bli ämne för ett senare inlägg. Hyllor och skåp erbjuder sanslöst mycket förvaringsutrymme, men jag antar att man kommer hinna fylla upp det med prylar innan det är dags att flytta härifrån. De flesta verkar ha standardmöblerna, men några har släpat hem soffor och annat. Badrum och dushar är gemensamma för 12 personer, och verkar städas lite sporadiskt av städpersonal.

Det är rätt lyhört i huset, man hör rätt väl när någon pratar i korridoren, och när dörrar öppnas och stängs. Jag har dock vant mig vid ljuden, och på senare (kallare) tid har elementets brummande stört ut det mesta. Tacksamt nog hörs ingen trafik alls. Eftersom jag har en byggarbetsplats utanför fönstret blir det förstås en del buller därifrån, men dom verkar tacksamt nog inte börja väsnas jättetidigt. Istället jobbar dom dock på lördagar och helgdagar, vilket förstås har negativ inverkan på möjligheterna att ta sovmorgon.

Kaikan ligger inte jättecentralt, men 10-15 minuters rask cykelfärd till skolan och 20-25 till stan är inte farligt med tanke på att Sendai ändå är en miljonstad. Amerikanerna (som förmodligen är vana att boendet är i anslutning till campus) brukar dock klaga ibland, men det är säkert nyttigt för dom att få cykla lite... =)

Att döma av japansk byggnadskonst betraktas värmeisolering med skepsis*. Trots frost och snö inte alls är ovanliga under vintern i Sendai har rummen englasfönster, med skjutfönster utan särskild tanke på fogarnast täthet. Under stora delar av dygnet är mina fönster i princip täckta av kondensvatten, eftersom glasen kyls ner så effektivt utifrån.

Vilket osökt för oss in på uppvärmning, något som inte heller är särskilt stort i Japan. Det finns ingen centralvärme, utan varje rum har sitt eget gaseldade element. På kaikan är det stationärt, men vissa modeller jag sett hemma hos folk går att flytta runt så man bara värmer just där man själv befinner sig. Detta är givetvis viktigt eftersom värmen så fort läcker ut genom väggar och fönster. Det är också vanligt att man i Japan inte håller husen varma under natten (även om man tacksamt nog får den möjligheten på kaikan), så morgonlektioner efter kalla nätter genomförs t.ex. med fördel iklädd ytterkläder. Vissa japanska element har en gå-i-säng-timer så man kan ha det varmt när man somnar, och svinkallt när man vaknar. Jag är för bekväm av mig för att göra det, men det sparar onekligen på uppvärmningen. (Chocken av en kall lägenhet, och framförallt ett kallt badrum, är tydligen ett relativt vanligt sätt för japaner med svaga hjärtan att stryka med.)

Det kanske låter som jag klagar, men det är inte riktigt sant. Jag är mest förundrad över varför japanerna utsätter sig själva för detta, jag har inte själv några svårigheter med att hålla rummet varmt. Det verkar främst handla om tradition och ekonomi, något som säkert blir värre av att japanskt boende brukar vara dyrt redan innan uppvärmning. Kaikan är dock ett undantag, och i december blev uppvärmningen (400-500 kr) dyrare än hyran (340 kr), kanske främst eftersom hyran är så billig. Japan är dock ett rikt land, men man har väl andra prioriteter här...

(* Jag skriver om mitt rum och kaikan, men inget av detta är något konstigt i Japan. Husen är byggda på åttio- och nittiotalen, så det har inte att göra med att husen skulle vara särskilt gamla.)

Allt måste beskrivas

2007-01-02T15:27:00.000+01:00

Eftersom det uppenbarligen bara är ett halvår kvar tills det går utför för fenomenet bloggning tänkte jag att det var hög tid att börja blogga.

En annan motivation är att jag varit dålig på att höra av mig till "det gamla landet". Då jag åtminstone gärna vill tro att nära och kära undrar hur mitt liv som utbytesstudent i Japan ter sig, så tänkte jag nog börja med att de kommande veckorna skriva något om det. Vad som händer sedan får framtiden utvisa (den som till äventyrs försöker lära av historien kommer förstås gissa att bloggen läggs ner, se länken ovan).

Namnet till bloggen har jag stulit från Torgny Lindgren, som i "Dorés Bibel" skriver:

Jag känner ofta en stor oro för Manfred och hans nyckfylla existens. Han lever som om tiden ständigt vore alltför knapp, världen alltför liten och hans egen tillvaro alltför begränsad. Och allt måste beskrivas, även det mest obeskrivliga.

Manfred i boken skrev tidningsnotiser, men skulle kanske bloggat istället om tillfället hade funnits. Observationerna kring hans liv och skrivande har dock fastnat i mitt minne, inte minst som ett avstamp till en mängd tankar som jag ännu inte nystat klart i - både om mig själv och om min samtid. Jag hoppas kunna återkomma till ämnet - om inte annat kommer jag påminnas om det varje gång jag skriver något här. Men det måste bli något jag ger mig i kast med efter att enklare saker avklarats.