Stranden

Jag och två kompisar från USA (Dan och Keith) åkte igår på en spontancykeltur till stranden, i ett försök att komma undan fukten/hettan och vardagen. Eftersom skolan ställer sina krav på dagtidsnärvaro (och cyklandet är svettigt nog även under dygnets svalare timmar!) så cyklade vi iväg sent i går kväll, och återvände i morse.

Tyvärr ligger inte Sendai jättenära stranden, fågelvägen rör det sig om ungefär 1,5 mil, och cykelvägen är bra mycket längre. Speciellt om man åker fel, vilket vi förstås gjorde. Av någon anledning hittade vi bara vägskyltar till några olika tätorter och till Sendais flygplats, inte "närmaste vägen till havet" som vi skulle behövt. Man får nöja sig med det lilla, antar jag, om man nu inte råkar syfta på motion, vilket det blev gott om.

Tacksamt nog kan man räkna med att aldrig behöva packa matsäck i Japan, eftersom det här fullständigt kryllar av s k "konbini" (convenience stores). Totalt är dom knappt 50 000 stycken (dvs en per 2000-3000 invånare), och erbjuder dygnet-runt-tillgång till färdigmat, sprit, tidningar, tobak, läsk, snask osv. Mycket riktigt fanns en konbini ett stenkast från stranden, och där pasade vi på att proviantera.

Kusten består här av en mycket behaglig, bred och mjuk sandstrand, och trevligt långgrunt vatten. Väl på stranden hittade vi ett ställe att göra upp en liten eld på, och satt sedan halva natten framför den och snackade skit om lite allt möjligt, och försökte bland annat blicka lite framåt eftersom det börjar bli dags att tänka på livet efter Japan. Några andra människor på stranden avfyrade fyrverkerier lite halvhjärtat. Dom gav såsmåning om upp och gick hem, medan vi gav upp och lade oss.

Jag tror aldrig jag övernattat så nära havet innan, och ljudbilden av det mullrande havet var väsentligt mer imponerande på natten än jag någonsin upplevt på dagen. Jag vet inte om det var för att de avlägsna, dova ljuden dominerade ljudbilden på ett helt annat sätt än på dagen, eller om mörkret och den övriga stillheten och tystnaden förstärkte effekten, men naturkrafterna gjorde sig påminda på ett sätt som närmast påminde om åska.



Det ljusnade tidigt (om än inte på långt när lika tidigt som i Sverige), och tyvärr visade morgonljuset att renligheten i Japan inte sträcker sig ända ut till havet - bland tången och allt "naturligt skräp" fanns även gott om människoproducerat skräp. Även om ett frigolitägg fick agera förgrund i bilden nedan var det påfallande i vilken omfattning repstumpar verkar produceras av fiskenäringen.



Nåja, skräpet var ju inte det intressantaste man kunde titta på, så vi gick vidare och kikade på några som trots den (i mina ögon) tidiga timmen redan var ute och fiskade. I brist på möjlighet till torrskodd överfart hade dom iklätt sig våtdräkt och vadat eller simmat ut till en av de konstgjorda öarna strax utanför stranden och fiskade där med kastspö. Ön var förresten till stor del tillverkad av betongtrianglar, vilket kändes mycket futuristiskt.



Huruvida fiskarna fick något napp vet jag inte, det enda djurliv vi själva hittade (utöver insekter och skräniga fåglar) var en orm som mest verkade ligga på stranden och invänta högre temperaturer. Temperaturen vid den här tiden på året blir visserligen inte lägre än ca 17 grader (gäller både luft och vatten, antar jag), men det gör kanske att ormarna har råd att vara kräsnare.





Kräsna var dock inte vi, utan vi hoppade i plurret. Det var mitt första utebad för säsongen, men att bada innan 8 på morgonen förtar lite poängen med att svalka sig från hettan. Jag misstänker dock att jag kommer få tillfälle att åka tillbaka även någon gång när sommarhettan slagit till "på riktigt". Eftersom skolan kallade så fick vi ta cykelturen tillbaka in till stan, käka lite frukost och duscha och sedan försöka överleva skoldagen utan att somna (och som tur är är inte ens "utan att somna" något som är strikt nödvändigt i det här landet!)

Och eftersom det är regnperiod så har det förstås passat på att regna idag. Man får väl försöka ha inställningen "bättre idag än igår natt", om man ska klara sig undan att bli deprimerad av regnperioden här...

Mer om labbet

Så blev det till slut dags att visa vad jag gjort för professor Yonemoto.

Jag har räknat en del på vilka krav som måste uppfyllas för att man ska få någorlunda stor noggrannhet för sina uträknade värden, och konstaterat att det borde vara möjligt, åtminstone om experimenten går någorlunda på det sätt som antar. Professorsassistenten Naomi var (i stort sett) med på noterna när vi hade möte igår, och hon förstod nyttan av att göra nya experiment, och hur min nya modell fungerade (och varför). Hon varnade dock för att Yonemoto kanske inte skulle vara lika förstående, vilket han inte heller var.

Jag uppmanades förbereda lite utskrifter av mina figurer, för även om Naomi och Murakami hade tyckt det var ok att titta på min dataskärm, så är Yonemoto traditionalist och vill ha sitt papper (en död-träd-kramare, så att säga). Så jag förberedde lite utskrifter, och visade för Murakami innan. Han kom med hjälpsamma tips som t.ex. att nedre delen av en figur bör sammanfalla med y-axeln. Inte för att det gör så stor skillnad för honom, eller för figuren för den delen, utan för att Yonemoto har fixa idéer om hur figurer ska se ut.

Själva mötet var smått bisarrt. Jag hade väntat mig att Murakami skulle vara med, vilket han också var. Han försökte i sin tur (på japanska) en tveksam Naomi om att hon också borde följa med, vilket hon också gjorde efter viss tvekan. Så vi tre gick iväg till Yonemoto. Jag hade naivt förväntat mig att jag skulle bli ombedd att berätta om vad jag pysslat med, men istället tog främst Naomi men även Murakami och redogjorde för mina idéer, på japanska. Jag själv fick vid något enstaka tillfälle någon fråga, men inte på långa vägar så ofta som jag av diskussionen märkte egentligen skulle behövts. Men det vore lögn att säga att jag hade någon chans att hänga med i någon större utsträckning.

Tyvärr (för dagens situation, åtminstone) så ingår inte någon teknisk vokabulär i den japanskundervisning jag deltar i. Detta diskussionen, och även om jag förstås kunde följa med i vilka figurer och formler dom pekade på, och visste vilket ämne diskussionen rörde, så hade jag ingen susning om vad Yonemoto hade för synpunkter på det hela.

Han verkade hursomhelst föga intresserad av att förstå vad jag gjort, såvitt jag kunde förstå så ratade han t.ex. en variabelsubstitution jag gjort för att få enklare formler, och verkade tro att jag var ute och dallade med abstrakta begrepp utan kemisk förankring (även den ovane japansktalaren förstår ordet "nonsens"). Yonemoto ratade också utan vidare en graf som visade hur mina formler modellerade att radikalkoncentrationen skulle utvecklas över tid, eftersom den inte angav någon absolut skala (dvs den angav alltså bara relativa koncentrationer), istället för att acceptera att meningen med experimenten delvis var att fastslå absoluta koncentrationer, och samtidigt se om kurvans "form" hos experimentet överensstämde med modellens.

Yonemoto menade också att det börjar bli för sent att genomföra några riktiga experiment, åtminstone i någon "heltäckande" skala. Den tidigare modellen var ju ett helt doktorsprojekt i sig, och min modell är experimentmässigt knappast enklare.

Efter mötet hade jag, Naomi och Murakami lite genomgång (på engelska) där dom förklarade vad Yonemoto haft för invändningar, och jag berättade vad jag hade för svar och förklaringar. Yonemoto hade haft ungefär samma sorts funderingar som Naomi hade vid första mötet, men skillnaden var att hon tagit sig tid att försöka förstå, och ställde frågorna till mig. Eftersom jag knappt låtsades om på dagens möte kunde Yonemoto bara få svar på de frågor Naomi ställt till mig och det jag förklarade vid första mötet, och han var inte särskilt tålmodlig när han inte fick snabba och raka svar på sina övriga frågor.

Nåja, exakt hur det hela kommer utveckla sig vet jag inte. Jag och Murakami kommer göra några begränsade experiment, och förhoppningsvis åtminstone få reda på om jag helt varit ute och cyklat eller om det skulle vara värt att fortsätta. Hur min rapport, som ska in om en knapp månad, vet jag däremot inte. Tydligen ska jag bara lämna in att "abstract" på en sida, så det lär gå att ljuga ihop något. =)

Sommar

Sommaren har kommit till Sendai, och med den hettan och fuktigheten. Jag har hört att hettan kommit till Sverige också, så dygnsmedeltemperaturen på sistone är bara någon enstaka grad högre här, men luftfuktigheten gör stor skillnad!

Sendai är visserligen både kallare och torrare än Japan i stort, men det faller ändå dubbelt så mycket regn här som i Sverige, och luftfuktigheten den sista tiden har legat kring 80% (mot 60% i Sverige). Och värre lär det bli, både värme och fukt.

Sommaren är Japans regnperiod (på japanska "tsuyu", vilket av någon anledning skrivs med tecknen "plommon-regn"), och under juni-september faller mer regn än under hela året i Sverige. Nästan ingen här använder regnkläder, istället har man paraply, både till fots och till cykel. (Att paraplyet för cyklisten mest skyddar huvudet verkar inte göra någon större skillnad för folk.)

Det blir svettigare och svettigare att klättra de 120 meterna upp till kemilabbet, framtiden lär utvisa hur länge det kommer vara realistiskt... Nåja, värmen och regnet gör åtminstone att allt växer så det knakar, på vägen till skolan finns t.ex. smultron som nästan ser ut som jordgubbar.